ÅSIKT

Bröllop i tiden

Foto: PONTUS ORRE
plutokraterna är den nya aristokratin ”Bankman gifter sig med svensk prinsessa” var rubrikerna utomlands om gårdagens bröllop mellan prinsessan Madeleine och Chris O’Neill.
LEDARE

9 JUNI 2013. Madeleines bröllop

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Chris O’Neill är den första amerikanska medborgare som gifter in sig i ett europeiskt kungahus sedan Grace Kelly. Den Oscarsbelönade filmstjärnan blev prinsessa av Monaco 19 april 1956.

Spetsen i prinsessan Madeleines båtringade Valentino-kreation i går jämfördes snabbt med Grace Kellys pärlbroderade Helen Rose-skapelse den där våren för snart 60 år sedan.

Och det var väl väntat:

Vilken känd bröllops­klänning jämförs inte med Grace Kellys? Prinsessdrömmarnas prinsessdröm.

Alla vill ha Grace Kellys klänning – ingen vill ha hennes äktenskap.

Ensam, olycklig och med en, enligt uppgifter ytterst otrogen, make. Det spelar ingen roll.

Det är bröllopet vi minns. Bröllopet som etsar sig fast. Bröllopet som får epitetet ”saga”.

Chris O’Neill kan inte anklagas för att vara en filmstjärna. Varken till utseende, utstrålning eller profession.

Han är en naturlig prinsess­gemål i helt annan egenskap. Där Rainer av Monaco och Grace av Hollywood var fursten och filmstjärnan är Madeleine och Chris prinsessan och plutokraten. 

Det är i högsta grad ett bröllop i tiden. Där film­stjärnor var då­tidens amerikanska svar på kungligheter är bankmän dagens. Där man tidigare importerade en centraleuropeisk prins åt den yngsta prinsessan att gifta sig med drar hon i dag själv i väg till New York och hittar en finans­kille.

Förr brukade man ha pengar för att man hade ärvt dem eller för att man gjort vinst på ett ”riktigt” företag. Ett som producerar något.

I vår tid skapas pengar ur pengar helt självständigt.

Kapitalet flyter fritt.

Det lever inte längre i fabrikerna där saker produceras eller råvaror utvinns utan det jagar vinst, inte som när företag konkurrerar med varandra med produkter eller teknik utan i form av spekulationen själv.

Det är vadslagning om vadslagning om vadslagning. Ekonomiskt värde som uppstår och förgås i kollek­tiva hallucinationer. Och på toppen av luftslottet sitter finansvärldens herrar.

Chris O’Neill är en kugge i detta drömmaskineri. Om än en mycket liten.

När svenska ekonomi­reportrar frågat runt på Wall Street och i Londons finansdistrikt om hans arbetsgivare ”Noster Capital” blir svaret: ”Tyvärr vi känner inte till dem”.

Företaget sägs vara en ”liten hedgefond” vilket i sig låter som något av en självmotsägelse.

Hedgefonder är nästan alltid stora.

Vi vet väldigt lite om Chris O’Neills jobb. Kanske har det inte varit så seriöst och kanske stämmer ryktena om att han var något av en festande playboy innan han föll för vår svenska prinsessa.

Fast om det nu är så att Chris har spenderat mer tid med underklädesmodeller än finansiella modeller, kan han i alla fall inte anklagas för att ha bidragit till finanskrisen. 

Playboyeriet behöver inte ha varit negativt.

Det senaste tillskottet i den svenska kungafamiljen är hursomhelst en del av den finansvärld som har stöpt om världsekonomin.

1987 skildrade filmen Wall Street med Michael Douglas i huvudrollen hur män i trettio- och fyrtioårsåldern tjänade två till tre miljoner dollar om året.

Vi förfasade oss.

I dag tjänar killar i tjugo- och trettioårsåldern 20, 30, 40 miljoner dollar om året. Det är den nya normaliteten. Dessa pojkar tycker att de förtjänar det. Plutokraterna är den nya aristokratin. Utom räckhåll för nationella skattesystem hoppar de in i privatplan som vi andra hoppar in i bilen på morgonen.

”Bankman gifter sig med svensk prinsessa” var rubrikerna om går­dagens bröllop utomlands.

Plisserad sidenorganza, Chantillyspets, fyra meter släp och Chris O’Neill som gråter i kyrkan.

Vi fascineras av bröllop. Prinsessbröllop i synnerhet. ”Prinsessa för en dag” är drömmen som säljs på även vanliga tjejer som ska gifta sig. Bröllopsindustrin bara växer och kändis­bröllopen blir större och större.

Kim Kardashian som spenderar 10 miljoner dollar och gör slut efter 72 timmar.

För trettio år sedan stod det i bröllopstidningarna att man skulle planera sitt bröllop sex månader i förväg, i dag talar man om ett år. Egendesignade ringar och specialgjorda tvålar tar tid. Det här är ”din stora dag” och någonstans blir det logiskt att införskaffa hjärtformad konfetti special­tillverkad så att fåglar kan äta den utan att bli sjuka.

Ett svenskt bröllop kostar i medeltal 50 000 kronor.

I USA och Storbritannien handlar det om det fyr­dubbla.

Industrin tycks okänslig för ekonomiska konjunkturer.

Världens första bröllopsmagasin grundades i USA 1934. Mitt under den stora depression som följde av dåtidens stora finanskris. Kanske är det därför logiskt att vår tid, som på samma sätt präglas av astronomiska klyftor och skakande marknader har tagit idén om bröllopet som shoppingtripp till sitt hjärta.

Bröllop har sällan varit sparsamma festligheter. Men aldrig förr har deras olika ”måsten” sålts på oss med samma intensitet. Tolv brudtärnor i samordnade satinklänningar och smekmånad på tropiskt spa. Prinsessan Madeleine i en bröllops­klänning för en halv miljon blir ett sätt för industrin att legitimera tanken att bröllop ”ska” kosta skjortan.

”Man gifter sig ju bara en gång” säger industrin och vi vet att det inte är sant. Vi öppnar plånboken ändå. Nu ska er kärlek visas upp i vilket typsnitt ni väljer på inbjudnings­kortet och tärnornas skor.

Det gäller att ”visa vilka ni är som par”.

Ja, i formen av special­tillverkade tvålar.

Bröllop kan vara fantastiska. Fester fulla av generositet, livsglädje och kärlek oavsett om de är stora eller små. Men det finns något paradoxalt över att vi i dagens kultur nästan verkar lägga större vikt vid bröllop än vid äktenskap. 

Ceremonin har blivit större än institutionen. Och någonstans i idén om ”prinsessa för en dag” blir vi lurade.

I bilden ligger att allt handlar om dig: Din klänning, dina blommor, dina tärnor och dina inbjudningskort samt framför allt om hur folk uppfattar dig genom din klänning, dina blommor, dina tärnor och dina inbjudningskort.

Ett lyckligt äktenskap, inbillar jag mig, bygger på det motsatta.

Att det just inte handlar om dig. Och att det inte spelar någon roll hur folk upp­fattar er, för ni vet vad ni har och vad det är värt.

Grace Kellys klänning i all ära. Låt oss hoppas att Madeleine under de fyra metrarna av släp har getts tid att fundera över vilket äktenskap, inte bara vilket bröllop, hon vill ha.

Vilken typ av partner, inte bara vilken typ av brud hon vill vara. Vad hon och Chris vill ge med sin relation, inte bara hur de vill uppfattas. Och låt oss hoppas att alla andra som också gifte sig i går har tagit sig tid för detsamma.

Ett fyr­faldigt tihi för brudparet.

De leve: tihi, tihi, tihi, tihi!

ARTIKELN HANDLAR OM