ÅSIKT

Minnet av Utøya som i en fotoblixt

Foto: Niclas Hammarström
Hur kunde det ske? 32-årige Anders Behring Breivik utför den 22 juli 2011 ett bombattentat utanför Höyblokken i centrala Oslo där åtta personer dör. Sedan åker han till Auf-lägret på Utøya och skjuter ihjäl 69 personer. I morgon är det två år sedan vansinnesdådet inträffade.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Imorgon för två år sedan mördade Anders Behring Breivik under loppet av hundraåttionio minuter sjuttiosju personer.

Psykologerna kallar det för fotoblixt-minne: att vi kommer ihåg var vi var och vad vi gjorde vid traumatiska händelser. Hela generationer minns var de befanns sig när John F Kennedy sköts i Dallas, det andra planet körde in i World Trade Center, Olof Palme mördades på Svea­vägen eller Anna Lindh låg knivskuren på NK. Kanske inte varje detalj men minnet besitter en särskild levandekänsla. Fragmenten fryser till bilder. En konstig kortfilm. Det blir ett sätt att prata om det hela. Var var du när du hörde?

Och vi berättar.

■ ■ ■

Den 22 juli 2011. Jag? Jag hade huvudvärk och hade skickat hem de andra på ledarredaktionen. Det fanns ändå inte så mycket att göra. Det var sommar. Någon ropar från nyhetsredaktionen om en bomb. I Oslo? Va? Jag ringer telefon­samtal till alla som eventuellt kan veta något om hotbilder mot Norge. Vad har Al-Qaida emot Norge? Anteckna, anteckna. Ingen vet. Någon frågar om jag vill diskutera det inträffade i radio med Peter Wolodarski, men vad är det egentligen som har inträffat?

■ ■ ■

Vi hör om skott på Utøya. SSU-lägret? Min vän som är på ön för att föreläsa sms:ar. Han verkar av någon anledning ligga och gömma sig i skogen. Ring inte till någon som befinner sig på ön kommer stränga order. Jag är ok men folk har skjutits här. Hör nu helikopter. Fortfarande skott nyligen. Och från andra sidan redaktionen ropar en röst som inte verkar tro på vad den själv säger:

”Katrine, det verkar vara en koordinerad attack mot Arbeiderpartiet.”

Jag minns när vi får veta att min vän har överlevt. Jag minns bilderna på döda barn i vattnet. Jag minns åskvädret i Oslo följande natt och jag minns när Jens Stoltenberg kramar mig efter en intervju på statsministerresidenset för att han är trött, ledsen och det helt enkelt är vad Norges statsminister gör dessa dagar: kramar folk och går på begravningar för döda barn.

En fotoblixt fryser snabba rörelser och lättar upp kontrastrika bilder. Den ger extra ljus vid mörka förhållanden. Lyser upp det som är där och då så att vi kan spara det.

Men vad händer med det som skedde innan?

För att inte tala om efteråt?

Två år senare upplever Oslo en av de första riktiga sommardagarna. Staden är folktom och löpsedlarna ropar förgäves om den högerextreme norrmannen Kristian ”Varg” Vikernes. Han har gripits misstänkt för förberedelse till terrorbrott i Frankrike.

Blont skägg i närbild.

– Det ger en förskräcklig bild av Norge utomlands, suckar Arbeiderpartiets parti­sekreterare Raymond Johansen när han tar emot på de norska socialdemokraternas högkvarter vid Youngstorget i Oslo.

■ ■ ■

Det är val i Norge den 9 september men av valkampanj syns inte många spår på partihögkvarteret. Det är mitt i den norska industrisemestern och hela

Norge är ledigt.

I princip samtliga bedömare tror att socialdemokraterna kommer att förlora makten. Högerpartiets statsministerkandidat Erna Solberg leder över Jens Stoltenberg i förtroendemätningarna och de senaste månaderna har Arbeiderpartiet i sammanslagna opinionsmätningar knappt varit över 30 procent.

Det högerpopulistiska Fremskritts­partiet ligger samtidigt stadigt runt 15 procent och kommer med största sannolikhet att ta plats i en borglig regering efter valet.

– Det är konstigt hur snabbt allting går tillbaka till normalitet, säger Raymond Johansen när jag frågar om terrorn den 22 juli.

■ ■ ■

Han resonerar kring om vi kanske är så omgivna av information i dagens samhälle att det är svårt för oss att hålla kvar i något. Till och med något så omskakande som politisk massaker på barn i ett av världens rikaste och tryggaste länder.

Efter att domen mot Anders Behring Breivik kom har Norge gått vidare.

Eller i alla fall slutat prata.

– Diskussionen efter terrorn handlade om säkerhet och om vår beredskap inte om hur man bekämpar främlingsfient­liga strömningar, säger Raymond Johansen. Men det är kanske så det blir.

Han suckar.

– Dessa grupper: de hatar kvinnor, de hatar bögar, de hatar muslimer och de hatar socialdemokrater. Av den 22 juli lärde vi oss att det räcker med en man. Det räcker med en man för att något sådant här ska hända. Det främlingsfientliga hatet på nätet verkar dock fortsätta som om inget har skett och jag trodde verkligen inte att det skulle bli så, säger han.

■ ■ ■

Det är mycket i norsk debatt sedan den 22 juli 2011 som är svårt för en utomstående att förstå. Som den massiva avskyn mot AUF-ledaren Eskil Pedersen. Den 28-årige ungdomsförbundsledaren lämnade Utøya med båt när han blev tillsagd att göra det under massakerns inledning. Detta har skapat stor debatt i Norge. Var Eskil Pedersen en ’fegis’ har varit en fråga för debattprogram och tidningsartiklar. Som om traumatiserade överlevande inte har skuldkänslor nog. För att de inte gjorde tillräckligt, för att det inte fanns något att göra och framförallt för att de lever när så många andra inte gör det.

Raymond Johansen mörknar.

– Det är helt groteskt. De saker som folk har skrivit om Eskil Pedersen. Kritiken som han har fått. Hatet har också varit kopplat till att han är homosexuell. Det är fullständigt förfärligt. När jag nyligen gick ut och försvarade honom möttes jag av en vägg av hat, det säger ju en del om stämningen...

Ja, det är ett hårt prövat Arbeiderparti.

Vi har varit fullständigt upptagna med att säga att terrorn den 22 juli var ett angrepp mot Norge, inte mot oss, säger Johansen. Men det var ju dessutom ett angrepp mot vår rörelse och våra aktiva. Vi har dock varit rädda för anklagelser om att vi försöker plocka politiska poäng, så det har varit en svår balansgång gällande hur vi ska prata om det.

– Hur har ni pratat om det?

– Vi har sagt att det var ett angrepp mot Norge.

■ ■ ■

Rune Berglund Steen är chef för antirasistiskt centrum i Oslo. Han tror att Norge helt enkelt är ett för litet land för att hantera något så stort som det Anders Breivik utsatte dem för den 22 juli.

– Vi har inte haft den uppgörelse vi borde ha haft, säger han.

2009 omnämndes ordet muslim lika ofta i norska medier som Jens Stoltenberg eller för den delen svininfluensen.

Detta trots att den muslimska befolkningen i Norge uppgår till fyra procent.

När resten av världen den dramatiska våren 2009 var fullt upptagen med att hantera finanskris och massarbetslöshet pratade Norge, som i princip inte har någon arbetslöshet över huvud taget (runt 3 procent), om smygislamisering. De få gånger omvärlden noterade detta resulterade det ofta i överseende fniss: Norrmännen är så rika och befriade från alla samhällsproblem att de väl måste skapa krigsrubriker kring något. Men de oförstående skratten fastnade i halsen. Våren 2009 är samma vår som Anders Behring Breivik bestämmer sig för att ta till vapen.

Spelar det någon roll att det sker just då?

Det är ett av de ting som norsk debatt inte har pratat om.

Enligt Rune Berglund Steen gick de främlingsfientliga och antimuslimska stämningar tillbaka en kort period efter den 22 juli 2011.

– Vi upplevde ett kortare emotionellt undantagstillstånd men var tillbaka i det gamla vanliga bara efter någon månad.

Att en taxichaufför stannar bilen för att be på väg till flygplatsen blir i dag löp­sedel i Norge. En socialdemokratisk politiker kan gå ut och kräva att asyl­sökande ska psykundersökas för att myndigheterna ska kunna identifiera om de är potentiella våldtäktsmän och islam är en enhetlig religion med värderingar oförenliga med allt norskt. Om och om igen hörs berättelsen i olika former.

Enligt Rune Berglund Steen har Anders Behring Breivik paradoxalt nog sänkt tröskeln för vilka uttalanden som accepteras.

– Breivik var så extrem att bredvid honom bleknar det mesta. Han har satt standarden. Du kan därför säga mycket i dag om invandrare och muslimer utan att klassas som extrem, konstaterar han.

– Om det kan finnas så mycket negativa attityder mot muslimer och invandrare i ett så rikt och välmående land som Norge, vad skulle hända om ekonomin vände ned?

Det skrämmer mig.

■ ■ ■

Det är två år sedan den 22 juli 2011 i morgon. Ondskan får oss alltid att ställa samma fråga. Hur kunde han göra det han gjorde? Vi kommer att fråga oss själva det i morgon igen. Och svaret gällande Anders Behring Breivik är verkligt skrämmande: För att han var politiskt övertygad om att det var rätt sak att göra.

Men den komplikationen får inte plats i vårt fotoblixtminne av händelsen.

Fragmenten fryser till bilder. Inte till handling.

Och normaliteten som följer är ingen normalitet utan politisk kapitulation.

Vi har inte haft den uppgörelse vi borde ha haft.

FAKTA

Den 22 juli 2011

15.25 Anders Behring Breivik detonerar en kraftig bomb på Einar Gerhardsens plass utanför regeringsbyggnaden i Oslo. Åtta människor dör, nio blir allvarligt skadade.

17.20 Breivik tar färjan till det socialdemokratiska ungdomsförbundets lägerplats på Utøya utanför Oslo. Efter att ha presenterat sig som polis börjar han avrätta lägerdeltagarna.

17.26 Polisen får det första larmet om skottlossning på Utøya.

18.26 Den första polispatrullen anländer till ön och kan kort därefter gripa Breivik utan motstånd. Då är 69 personer på ön mördade.

Tretton månader senare, i augusti 2012, dömer Oslo tingsrätt Anders Behring Breivik till lagens strängaste straff.

ARTIKELN HANDLAR OM