ÅSIKT

Terrorister fantiserar om ett krig

LEDARE

11 januari 2015. terrorattacken.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Terrorister brukar vilja vara soldater. Anders Behring Breivik som poserar i sina hemmagjorda uniformer. Säger att han är i krig. Gör sina påhittade soldathälsningar.

Baader-Meinhof-ligan i Västtyskland som tillskrev sig själva namnet Röda armé-fraktionen. Såg sig som gerillakrigare bakom fiendens linjer i ett internationellt krig mot kapitalismen där allt var tillåtet.

För att inte säga nödvändigt.

IRA, Irländska Republikanska Armén ville se sig själva som soldater. Att bli behandlade som kriminella i stället för militära av Storbritanniens myndigheter var för dem ett nederlag.

Det var inte så de själva såg det.

“Allahu akbar”, ropade Chérif Kouachi och Said Kouachi efter sin fruktansvärda massaker i Paris i onsdags.

Bröderna är nu döda. Skjutna till döds av polis efter en dramatisk jakt. Behandlade av franska myndigheter som enskilda brottslingar. Polisinsatsen liknade den efter ett fruktansvärt brutalt bankrån.

Så brukar terrorister inte vilja bli sedda. I deras förvridna värld är deras handlingar ursäktade eftersom de befinner sig i krig. Och våld i krig är sanktionerat. En soldat kan döda och det är lagligt. Till och med en hjältehandling. Krigets logik kan göra det brutalaste av våld till det enda rätta.

Så terroristerna åkallar krigets logik.

Eftersom de behöver den.

Islamistiska terrorister lever i en fantasi om ett krig mellan islam och väst.

Bröderna Kouachis exakta intentioner vet vi rätt lite om, men med största sannolikhet såg de på världen på detta sätt.

I media började vi snabbt kalla massakern på Charlie Hebdos redaktion för en terroristhandling. Men den andra delen, attacken på den judiska matbutiken i östra Paris, den fick heta ”gisslandrama”.

Att attackera judar för att de var judar var uppenbarligen inte lika mycket terrorism som att attackera media. Men både religionsfriheten och yttrandefriheten är pelare i den tolerans vi nu tävlar om att klappa oss själva på axeln för.

Och det får vi aldrig glömma.

Vad som får vissa individer att mörda i den radikala islamismens namn är ett av dagens stora säkerhetsproblem i världen. Förra månaden dödades mer än 1 100 människor i terroristattacker i Irak. 140 skolbarn sköts av talibaner i Peshawar i december, 30 personer dog i Yemen tidigare i veckan. Och om någon fortfarande inte har fattat: Offren i dessa exempel var alla i huvudsak muslimer.

Terrorn på Charlie Habdos redaktion i Paris i veckan är samma terror som tusentals irakiska och syriska flyktingar nu flyr från. Kristna, muslimer och andra grupper.

I Nigeria har Boko Harams senaste och mest brutala massaker hamnat nästan helt i medieskugga.

Två tusen människor befaras döda.

Samtidigt lyckas de främlingsfientliga i Europa med konststycket att både anklaga alla andra för att inte ta hotet från den islamistiska terrorn på allvar och på samma gång argumentera för stängda dörrar gentemot dem som flyr från sagda terror.

Den islamistiska terrorn är fruktansvärd men alla flyktingar som kommer hit hittar bara på.

Resonemanget går inte ihop.

Den brittiska tankesmedjan Demos har de senaste åren fokuserat mycket på terrorismforskning och de släppte 2010 rapporten ”The edge of violence” om islamistisk terror. Skriften bygger på två års forskning och intervjuer med radikala islamister i ett stort antal västländer. En av dess många intressanta slutsatser handlar om behovet av att avglamorisera organisationer som al-Qaida.

Vad som får unga människor att ta steget och radikaliseras till en sådan grad att de är beredda att ta till våld i islamismens namn är en komplex process. Men flera av de bidragande faktorer som Demos forskare pekade på var faktiskt samma som får unga att exempelvis bli fotbollshuliganer.

Det handlar om grupptryck, om att vistas i miljöer som glamoriserar våld, interna hederskoder i kamratkretsen och strävan efter att helt enkelt vara ”cool”.

Hur banalt det än kan låta.

Röda armé-fraktionen i Västtyskland lyckades attrahera unga utifrån världsbilden att det häftigaste man kunde vara var att vara marxistisk revolutionär.

De islamistiska terroristerna har sina martyrer och sina egna stiliga skägg.

Men mekanismerna liknar varandra.

”The edge of violence” visar att det i högsta grad är möjligt att ha läst radikala islamistiska texter, vara högljudd motståndare till västerländsk utrikespolitik, förespråka sharialagar, hoppas på ett nytt kalifat och ändå högljutt fördöma al-Qaida och terrorism.

Radikala islamister och radikala islamister som förespråkar våld är två olika grupper i en komplicerad rörelse som vi vet alldeles för lite om.

Demos kommer till den kontroversiella slutsatsen att radikala islamister som är motståndare till terror kan bli viktiga allierade för västerländska regeringar i kampen mot terror. 

Det är helt enkelt bättre att en ung förvirrad man i London, Paris eller Frankfurt får kontakt med dessa grupper än att han får kontakt med grupper som förespråkar våld.

Detta är en slutsats som definitivt kan och bör kritiseras. Men de mycket stora skillnader i synsätt som rapporten visar på inom den lilla gruppen radikala islamister är intressant.

Den visar på bredden. På komplexiteten.

Och det är just den vi måste försöka förstå.

– Attacken var en krigshandling, sa den holländske högerextreme ledaren Geert Wilders om terrorn i Frankrike.

Det är precis vad terroristerna vill höra.

Han gör dem till soldater och han legitimerar den grandiosa världsbild som i deras ögon gav dem rätt att döda.

Han gör precis det som alla vi andra nu måste försöka att inte göra.

ARTIKELN HANDLAR OM