ÅSIKT

Bakbunden politiskt – av en svunnen tid

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Vi förlorade valet i september. Inte för att vi kämpade dåligt … Vi förlorade valet för att vår politik inte var tillräcklig” sa Moderaternas nya partiledare Anna Kinberg Batra i sitt installationstal.

Ärlighet.

Det är bra.

Men vad betyder det: att en politik inte är tillräcklig?

Betyder det att väljarna har växt ifrån den?

Att de tröttnat på päronglass och vill ha ostmackor i stället?

Eller att politiken i fråga inte fungerar?

Eftersom världen har växt ifrån den?

All framgångsrik politik börjar i att förstå sin omgivning. Eller att i alla fall lyckas pressa ur sig en någorlunda rimlig gissning.

Detta är inte minst sagt viktigt inom den ekonomiska politiken.

En sak kan sägas om vår ekonomiska omvärld just nu: Den börjar bli alltmer svårbegriplig.

Noterade ni exempelvis att vi ombads hurra över att priserna steg mer än väntat i december? ”Vi har inflation! Prisa gudarna!” jublade affärstidningarna. Decembersiffrorna gällande priser kom i veckan och visade en pytteliten ökning, inte det fortsatta prisfall många fruktat.

I vanliga människors konsumentöron låter förstås sjunkande priser trevligt. Fallande priser som beror på teknikutveckling, till exempel att din dator blir billigare, är naturligtvis inget problem.

Ekonomerna sätter först i halsen när de ser priser minska på bred front.

Vilket de verkar göra just nu.

Riksbankens mål är att hålla inflationen på två procent, något som de inte har lyckats med på mycket länge.

Det är framförallt det rekordlåga priset på olja som tryckte ner inflationen i hela västvärlden förra året. Priset på olja har mer än halverats sedan i somras. USA har gått och blivit världens största oljeproducent. Ur bergens djup pressar man med den kontroversiella tekniken fracking fram olja och gas ur sprickor i berggrunden.

Och det har skakat om hela industrin.

Saudiarabien och de andra gulfstaterna hade kunnat svara som de brukar.

Genom att stänga sina kranar.

För det brukade fungera. När Saudiarabien minskade sin produktion minskade också utbudet av olja i världen.

Och då steg priset.

Varvid Saudiarabien kunde vrida på kranen igen och sälja sin olja till det högre priset.

Hade de gjort samma sak i dag hade de dock mest förlorat marknadsandelar. USA producerar ju så mycket energi själva i dag.

Så oljekranarna har fortsatt spruta runt gulfen.

En del ekonomer menar rent av att dagens pris kommer bli någon form av tak.

I framtiden kommer oljan att bli ännu billigare.

Detta oroar många miljö- och klimataktivister. En av de vanligaste miljöpolitiska strategierna har varit att på olika sätt göra olja dyrare.

Genom till exempel högre skatter.

Detta tvingar konsumenterna att tänka till innan de tankar bilen eftersom det svider i plånboken. Men framförallt sätter det press på marknaden att utveckla alternativa bränslen.

När priset på olja rasar faller denna politiska strategi.

Andra miljöekonomer håller emellertid inte med. Det låga priset på olja kan tvärtom vara bra för klimatet, menar de, av den enkla anledningen att det försvagar oljeindustrin.

Och vad som är dåligt för oljeindustrin är bra för miljön.

Många av oljebolagens stora investeringar, i exempelvis fracking, är finansierade utifrån kalkyler om ett fortsatt högt pris. Därför är dessa investeringar nu också hotade. Sjunker oljepriset ytterligare, sjunker även oljeindustrin.

Det kommer att öppna för alternativ.

Så lyder i alla fall resonemanget.

Klimateffekterna åsido är hotet om deflation i ekonomin som en effekt av oljepriset dock inget att leka med.

När den svenska Riksbanken blev självständig och sattes att hålla inflationen på två procent var det mot bakgrund av den svenska 1990-talskrisen. Inflationen, inte deflationen, var fienden. Visserligen har tvåprocentsmålet alltid inneburit att inflation både under och över målet ska bekämpas, men i praktiken har riksbanken alltid varit mer rädd för stigande priser än för sjunkande.

I onsdags öppnade Sveriges finansminister Magdalena Andersson för en utredning av Riksbanken. Det var mot just denna bakgrund: att det verkar ha blivit så fruktansvärt svårt för Riksbanken att hålla inflationen uppe.

Inte nere.

Och en utredning är ett bra initiativ från Magdalena Anderssons sida.

Många internationella ekonomer oroar sig över att de fallande priserna hänger ihop med mer grundläggande förändringar i världsekonomin. Västvärldens ekonomier investerar inte tillräckligt mycket i långsiktiga projekt. Tillväxten tar därför inte fart på det sätt som den borde ha gjort sedan finanskrisen. Med räntorna nere på noll på grund av den låga inflationen finns det inget verktyg för centralbankerna att ta till för att få fart på investeringarna i ekonomin.

Och då sitter man fast.

Politiskt bakbunden av en annan tid.

Det ekonomisk-politiska konsensuset i Sverige är byggt utifrån en verklighet där vi hade åtta procents inflation och i princip ingen arbetslöshet.

I dag har vi över åtta procents arbetslöshet och ingen inflation.

Moderaterna dundrade i två mandatperioder på om hur de skulle sätta Sverige i arbete.

Resultatet var högre arbetslöshet än när de tillträdde.

Sveriges nya regering har andra tankar kring hur man skapar jobb, men tänk om det inte räcker?

Tänk om vi står inför en helt ny typ av arbetslöshetsutmaning? Och samtidigt är vi låsta vid institutioner (som Riksbanken) och principer (som budgetreglerna) byggda för att bekämpa ett inflationsmonster som inte längre finns.

Ja, Moderaterna förlorade valet för att deras politik inte var tillräcklig.

Men om denna nya ekonomiska värld var ett bidragande skäl.

Då är det inte bara Moderaterna som har problem.

Då gäller det samtliga svenska partier.

Och det är den som anpassar sig först som kommer kunna vinna framtiden.

ARTIKELN HANDLAR OM