ÅSIKT

Lusten att prova nytt räddar oss

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har varit en vecka av experimenterande i den svenska bakelsevärlden. Semmelwrappen tog landet med storm. Snart följdes den av semmelbåten, korv med bröd-semlan samt semmel-pommes-friten.

Alla varianter var inte lika lyckade.

Det är ju en del av det där att experimentera.

Det handlar om att våga prova och att våga misslyckas.

I politiken blir experimenterande viktigt när man står inför nya och svåra problem.

Under den stora depressionen på 1930-talet mässade USA:s president Franklin Delano Roosevelt om att den enda ekonomiska lösningen låg i ”modigt experimenterande”.

Det gällde att prova det mesta för att kunna hitta det som faktiskt skulle fungera.

Få tillväxten att återvända och arbetslösheten att gå ner. Och det gick ju trots allt hyfsat.

I vår tid, efter vår stora finanskris 2008, har däremot en märklig rollförändring inträffat.

Politiken har blivit tråkig, riskminimerande och ängslig. De som har experimenterat har istället varit centralbankerna.

I torsdags meddelade Europeiska centralbankens chef Mario Draghi att han plockar fram den stora verktygslådan och ger sig in i det stora globala penningpolitiska experimentet. Europeiska centralbanken (ECB) lanserade ett program för stödköp av privata och offentliga skuldpapper för 60 miljarder euro per månad.

På ren svenska betyder detta att ECB helt enkelt skapar 60 miljarder euro som inte fanns tidigare.

Ur tomma luften.

Varje månad.

Dessa pengar är tänkta att stimulera den europeiska ekonomin och euron ska bli billigare för att hjälpa exporten.

Beskedet var välkommet. Liknande experiment har fungerat väl i USA och Storbritannien de senaste åren. Att den amerikanska centralbanken varit så villig att använda ”sedelpressen” anses av många vara ett av huvudskälen till att den amerikanska ekonomin har återhämtat sig snabbare än Europa.

Mest experimentglada centralbank vinner!

Centralbankschefer brukade vara trista män i grå kostymer som justerade räntan.

”Tråkig är bäst”, sa den förre brittiske riksbankschefen Mervyn King.

Sedan finanskrisen är centralbankerna dock allt annat än tråkiga. Männen och kvinnorna som styr där har gått från anonyma tjänstemän till någon form av kändisar.

Ofta ifrågasatta. Men nästan lika ofta hjälteförklarade.

Antagligen har de genom sitt agerande räddat miljoner jobb. Hållit världsekonomin uppe och kanske rentav förhindrat en fullfjädrad depression.

Men det har skett genom ett ekonomiskt experiment som ingen riktigt vet hur det ska sluta. Biljoner dollar, euro och pund har skapats ur tomma luften. Kritikerna liknar det vid att stoppa läsk och godis i ett trött barn. Ungen må komma igång på sockerruset - men någon långsiktig lösning är det inte.

Och där centralbankerna har experimenterat vilt är det istället politikerna som har följt devisen ”tråkig är bäst”.

I Sverige har nästan samtliga partier tävlat om att vara mest för ett redan rådande ekonomiskt konsensus av överskottsmål och försiktig politik. 

I USA har kongressen varit låst vilket omöjliggjort det mesta.

I eurozonen har rädslan för inflation härskat. Bekämpningen av krisen har i hög grad handlat om att göra så lite som möjligt så sent som möjligt.

Och ju försiktigare politikerna har varit desto vildare har centralbankscheferna blivit.

För det hänger ihop. Någon måste ju göra något åt ekonomin men rollförändringen är inte oproblematisk. Att plötsligt den stora bekämpningen av krisen sker i centralbankernas stängda rum samtidigt som politikerna tävlar i att agera så lite som möjligt.

Skräckslagna som de är för att göra fel.

”Förtroende” som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt brukade säga.

I dag går Grekland till val. Det är vänsterradikala Syriza som med största sannolikhet kommer att vinna.

I Grekland har den europeiska nedskärningspolitiken fungerat sällsynt illa. Den grekiska statsskulden har ökat, inte minskat, sedan de brutala sänkningarna av löner, pensioner och nästan allt annat gjort att nästan hälften av alla barn nu lever i fattigdom.

Syriza är, säga vad man vill, ett parti som vill experimentera. Man vill omförhandla lånevillkor och arbeta för en avskrivning av Greklands skulder.

Kanske är det ett tecken i tiden.

Någon form av skuldavskrivning vore rimlig. Grekland kommer aldrig kunna betala tillbaka. Någon måste våga säga dessa saker, så att vi kan föra en politisk debatt om dem. Krisbekämpningen kan inte lämnas till centralbankerna och deras magiska pengaskapande.

Då blundar man för de djupare problemen.

Det är bra att Europeiska centralbanken agerar men detta kan inte bli en ursäkt för Europas politiker.

Det är inte bara bakelser som kan förnyas med lite experimentlust.

Det gäller även Europa.

ARTIKELN HANDLAR OM