ÅSIKT

Argsinta äldre vita mäns år

Foto: AP
TRE ARGA MÄN Donald Trump, Jeremy Corbyn och Bernie Sanders.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tänk er att året är 2020. USA:s president, miljardären och tidigare dokusåpastjärnan Donald Trump åker till Storbritannien. Han ska träffa landets nye premiärminister, den marxistiske tidigare universitetsläraren Jeremy Corbyn.

Vad säger de till varandra?

Scenariot är osannolikt. Samtidigt är det dessa två herrar som just nu leder det republikanska primärvalet i USA, respektive det brittiska Labourpartiets partiledarval.

Detta betyder dock knappast att de kommer att leda sina respektive länder.

Om det är något som kännetecknar både Corbyn och Trump så är det att de i hög grad är icke valbara i ett nationellt val. Donald Trump står för långt till höger om det amerikanska folket och Jeremy Corbyn för långt till vänster om det brittiska.

Det intressanta är dock hur stora delar av deras partier ändå med sådan entusiasm verkar vilja rösta fram dem.

Den politiska mitten tycks ha kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha förmåga att entusiasmera människor.

I USA utmanas Hillary Clinton samtidigt av senator Bernie Sanders från Vermont. Han är en demokratisk socialist, som vill bli presidentkandidat för ett parti han aldrig varit medlem i och som han tillbringat decennier med att kritisera från vänster.

Och det går ganska bra för honom med.

Det verkar onekligen vara de argsinta, äldre, vita männens år i år.

Dessa otippade figurer rider fram på en våg av besvikelse med de etablerade partierna. Många av dem som tänker rösta på Donald Trump i primärvalen gillar inte ens det republikanska partiet. De tillhör de högerpopulistiska teapartyströmningarna i USA.

Donald Trump är den ende som i deras öron låter som en sann republikan, alla andra är bara lättkonservativa versioner av Barack Obama.

På samma sätt kommer Jeremy Corbyns stöd i hög grad från folk som tidigare inte varit medlemmar av Labour. De är arga, de är besvikna och de tycker att Labour för länge sedan har övergett sina ”sanna” värderingar. Jeremy Corbyn, med sin kompromisslösa vänsterretorik, är den ende som låter som en riktig socialdemokrat, tycker de. Äntligen en kandidat som ”står för något”, heter det.

Men i själva verket kännetecknas främst både Corbyn och Trump inte av att de står för något, utan mot något.

Jeremy Corbyn har ingen direkt plan för att förändra Storbritannien. Det är inte hans fokus. Hans kampanj bygger i stället främst på att rasa mot saker. De konservativa, de rika, nedskärningarna av välfärden. Men först och främst mot de delar av hans eget parti som han uppfattar har svikit de sanna idealen.

Samma sak gäller Donald Trump. Fienden finns inom det egna partiet. Kampen handlar om att återföra en förlorad renlärighet till den egna rörelsen.

Inte först och främst om att förändra landet.

Det intressanta med bägge herrarna är hur de har lyckats mobilisera så stort stöd. Dessutom genom frågor där majoriteten av befolkningen rör sig i en annan riktning. 

Donald Trump kampanjar på att vara socialt konservativ samtidigt som USA värderingsmässigt går åt andra hållet.

Jeremy Corbyns supportrar dras som flugor till hans budskap om totalt stopp för nedskärningspolitiken. Samtidigt förlorade Labour i hög grad valet i maj på att det brittiska folket faktiskt stödde de konservativa åtstramningarna.

Folk tyckte att till och med den dåvarande labourledaren Ed Milibands rätt milda kritik av nedskärningarna var för mycket.

Kandidater som Bernie Sanders eller Jeremy Corbyn är förstås mardrömmar för varje partietablissemang. Samtidigt får faktiskt både brittiska Labour och de amerikanska demokraterna i hög grad skylla sig själva.

Hillary Clinton och Tony Blair är skickliga politiker, men det ofta rätt korrumperade sätt – som de har tjänat stora pengar på genom sina politiska kontakter – är djupt problematiskt. Självklart ökar det på den misstro som driver kampanjer likt Corbyns eller Sanders.

Högerfalangen inom brittiska Labour brukade legitimera sig själva genom att hävda att de var de som visste hur man vann val. Det var sant. Tony Blair var

i den bemärkelsen Storbritanniens mest framgångsrika socialdemokrat någonsin. Men de brittiska högersossarna har uppenbarligen glömt hur man vinner. Hur ska man annars förklara hur de har sjabblat bort den här ledarskapsstriden?

De har till och med misslyckats med de mest fundamentala av kampanjdetaljer. Som att hindra Tony Blair från att skriva debattartiklar.

Varje gång den tidigare Labourledaren har fattat pennan för att förklara varför Jeremy Corbyn är dum har tusentals supportrar strömmat till Corbynkampanjen.

Rättvist eller orättvist så är Tony Blair en av Storbritanniens mest avskydda politiker.

I breda lager.

Oavsett hur det i slutändan går för Jeremy Corbyn är det viktigt att förstå vad det är som driver folk i armarna på honom.  

Och det är inte att hela Labour plötsligt har gått och blivit gammelvänster.

Unga britter dras inte till Corbyn för hans historia av att försvara och ursäkta tyranner som Slobodan Miloševi, Fidel Castro eller Muammar al-Gaddafi. Det är inte de delarna av hans åsiktspaket som attraherar massorna.

Antagligen bryr de sig knappt om det.

Lika lite som de unga och miljömedvetna verkar bry sig om att Corbyn vill öppna kolgruvor i Wales.

De bryr sig om en enda sak.

Att Jeremy Corbyn uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk.

Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.