ÅSIKT

Därför vill du inte läsa artiklar om klimathotet

VARFÖR BRYR VI OSS INTE? Tidningarna skriver om ledsna isbjörnar, bränder i Indonesien och extrem torka i Mellanöstern men vi känner inte att detta hotar oss själva och våra familjer. Därför gör vi inget åt det.
LEDARE

6 december 2015

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Klimatkonferensen

Ni är antagligen inte särskilt många som läser denna kolumn i dag. Det brukar bli så. När man skriver om klimatförändringarna. FN:s stora klimatkonferens pågår i Paris och i slutet av nästa vecka ser världen ut att få ett nytt klimatavtal. USA:s Barack Obama, Kinas Xi Jinping och Indiens Narendra Modi hade inte rest

till Paris om de inte trodde på ett positivt resultat någonstans i slutet av förhandlingarna.

Men där satt de alltså i måndags.

Vi ser ut att få ett globalt klimatavtal och något sådant har inte inträffat på över 20 år. Så ja, dessa förhandlingar är historiska, viktiga, dramatiska, potentiellt livsfarliga och allt annat som gör att man borde skriva om dem i tidningen. Problemet är att nästan ingen läser en då.

Jag funderade länge på hur jag skulle göra för att i denna kolumn koppla ihop klimatkonferensen i Paris med något som fler svenskar är engagerade i: debatten om årets julkalender i SVT i detta fall.

Jag misslyckades emellertid. I stället plockade jag fram den norska psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes nya bok What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming. Per Espen Stoknes argumenterar för att vi i våra försök att rädda naturen har misslyckats med att förstå den mänskliga naturen.

I åratal har aktivister, forskare och journalister utgått från att om folk bara visste mer om klimatförändringarna skulle de börja kräva av regeringar och företag att GÖRA NÅGOT. Så funkar emellertid inte människor. Per Espen Stoknes konstaterar att den huvudsakliga övertalningsstrategin de senaste åren, att slå mer och mer vetenskaplig fakta i huvudet på folk, är en rätt dålig idé. Den bygger nämligen på ett vanligt feltänk: att vi människor måste byta åsikt innan vi ändrar vårt beteende.

I själva verket är det ofta tvärtom.

Den som kör en gigantisk bil kommer att ha extremt svårt att ta till sig allvaret i klimathotet eftersom vad han gör varje dag motsäger insikten att klimathotet är på allvar. Om samma person däremot av helt andra skäl byter till ett mer miljövänligt fordon och börjar äta mindre kött, säg av hälsoskäl, är det mycket mer sannolikt att han även ändrar åsikt om klimatet. Per Espen Stoknes listar i boken fem huvudskäl till att vi undviker att ta klimathotet på allvar.

För det första är människan konstruerad för att reagera på omedelbara hot, klimatet däremot är till sin natur långt borta. Det läskiga ligger dolt långt in i framtiden och långt ut i atmosfären. Tidningarna skriver om ledsna isbjörnar, bränder i Indonesien och extrem torka i Mellanöstern men vi känner inte att detta hotar oss själva och våra familjer.

Därför gör vi inget åt det.

För det andra gillar vi inte domedagsprofeter. När politiker och aktivister talar om för oss att det enda sättet att undvika klimatkatastrofen är att betala tusen procent i skatt och offra både Thailandsresan och hamburgaren åt ett framtida klimatkalifat utan att få något av värde i gengäld då kommer vi att undvika dem. För det tredje, när det vi vet står i konflikt med det vi gör kommer vi att spela ner betydelsen av det vi vet. Vi vet att jorden blir varmare men eftersom det står i konflikt med hur vi lever våra liv spelar vi ner betydelsen av temperaturhöjningen.

För det fjärde: när någon får oss att känna oss dåliga, vilket klimataktivister ofta gör, är det naturligt att slå tillbaka. Genom att skratta åt de människor som ger oss dåligt samvete mår vi själva bättre. Denna mekanism är säkert delvis drivande i den nya svenska folksporten håna Åsa Romson.

För det femte filtrerar vi information utifrån våra existerande åsikter. Sådant som motsäger hur vi lever kommer vi inte att ta till oss. Vad innebär då allt detta? I decennier har klimatförändringarna kommunicerats i termer av KATASTROF, FÖRSTÖRELSE, KOSTNAD, OSÄKERHET och UPPOFFRING. Media, aktivister och politiker har trott att om vi bara kan få folk att ha tillräckligt dåligt samvete kommer det att skapas en opinion för förändring. Enligt Per Espen Stoknes har denna strategi haft rakt motsatt effekt.

Människor i västvärlden har de senaste 20 åren generellt börjat bry sig allt mindre om klimatet.

Stoppa utsläppen, stoppa förstörelsen, stoppa allting! är inget fungerande budskap. Det behövs nya berättelser om klimatet: om teknologin som redan finns och den som håller på att utvecklas. Om naturens fantastiska förmåga att med lite hjälp återställa förstörd mark till grönskande skog eller plaskande våtmark. Om hur åtgärder mot klimatförändringarna kommer leda till bättre hälsa för människor här och nu, inte långt in i framtiden. Om transportlösningar som kan göra våra liv enklare och våra städer vackrare. Om hur kampen mot klimathotet kan bli en kamp även mot den ekonomiska ojämlikheten. Martin Luther King berättade att han hade en dröm, inte att han hade en mardröm. Skillnaden är stor.

Anledningen till att du inte läser artiklar om klimathotet är för att du har dåligt samvete. Och just dåligt samvete är en tämligen dålig känsla att bygga omdanande politik på. Den som har dåligt samvete fokuserar på sig själv och sina egna känslor, inte på omvärlden. Och det är det senare som krävs för att åstadkomma politisk förändring. Det borde vi väl egentligen veta.

ARTIKELN HANDLAR OM