ÅSIKT

Den starke mannen är alltid hotet

Foto: Niclas Hammarström
Istanbul efter att folk gett sig ut på gatorna på Erdogans uppmaning.
LEDARE

17 juli 2016

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Kuppen i Turkiet

I framtiden, under ett parti frågesport framför brasan i sommarstugan, när du får frågan om vilket år en viss händelse inträffade kommer det att vara en god chansning att svara: ”2016”.

För vad har inte hänt detta år.

Och vi är bara i juli.

I torsdags skedde det fasansfulla terrordådet i Nice och i fredags natt rullade stridsvagnar in i flera av Turkiets större städer. De stängde av vägar, myndigheter och använde stridsflyg. Målet var att störta president Recep Tayyip Erdogan.

Blod spilldes. Tv visade bilder på en helikopter som sköt rakt in i en grupp av människor. Kroppar bars bort. Explosioner hördes runt parlamentet. Någon öppnade eld vid Bosporenbron som binder samman Asien med Europa.

Det skulle bli ännu en framgångsrik militärkupp i landets historia.

Så var det tänkt.

Men så blev det inte.

Kuppmakarna fick inte kontroll. Landets tre stora oppositionspartier gick alla ut och uppmanade sina supportrar att bekämpa kuppen. Trots att president Erdogan har blivit alltmer auktoritär. Trots att hans parti kontrollerar huvuddelen av massmedia. Trots att Turkiet systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter. Trots att Erdogan nu försöker öka sin egen makt genom att peta i konstitutionen med långa odemokratiska fingrar.

Minnet av militärstyre lever i Turkiet.

Och så vill man inte ha det igen.

Problemet är att det turkiska folkets ställningstagande för demokrati antagligen inte kommer att mötas med mer demokrati.

Utan med mindre.

Just nu nedmonteras demokrati och stabilitet längs alla EU:s gränser.

I olika grad och på olika sätt.

Ryssland, Ukraina, Turkiet, Egypten, Syrien och det sönderfallande Libyen.

Detta är EU:s närområde.

Utöver detta är EU självt inte bara i kris utan i multipla kriser. Fasansfull terror på europeisk jord som vi, enligt president Hollande, måste börja lära oss leva med. Hur är det ens möjligt? Främlingsfientlighet på frammarsch. Islamistisk terrorism. Döda kroppar som spolas upp längs Medelhavets stränder. Flyktingströmmar som ingen kan enas om hur man ska hantera. Italiens banker som kämpar med ett skuldberg på 360 miljarder euro – och kraschar den italienska ekonomin ut ur euron då är det nog slut med den. Flyktingkris, eurokris och brexit, allt måste hanteras av en union vars demokratiska mandat blir mindre och mindre i takt med att skepsisen mot hela EU växer.

Vi lever, detta märkliga 2016, i en värld där de internationella institutioner som vi så länge har tagit för givna faktiskt i grunden är hotade. EU kan mycket väl falla sönder. I en tid när behovet av internationell samverkan är större än någonsin skakar hela arkitekturen för denna samverkan.

Den europeiska unionen är allt annat än perfekt, men den är vad vi har.

Och alternativet till vårt relativt ordnade och fredliga Europa finns vid våra gränser.

För allt fler börjar detta alternativ tyvärr verka lockande.

Vladimir Putin beundras av populister över hela kontinenten. Idén att ett lands problem är så djupa att de behöver en stark man som med ett starkt mandat från folket för att göra lite som han vill, den håller på att vinna stöd.

Den idén är definitivt vad Erdogan spelar på i Turkiet.

Men även Donald Trump på sitt sätt i USA.

”Jag är vald av folket, alltså kan jag strunta i vad författningsdomstolar, etniska och religiösa minoriteter eller internationella institutioner säger” tänker dessa ledare. Statsvetarna kallar det för ”illiberal demokrati”.

Vi ser det i Ungern under Viktor Orbán och nu även i Polen under Jaroslaw Kaczyński.

Det hela brukar följa samma mönster. Eliterna i ett land missköter sig så till den grad att folket med stor majoritet vänder sig till någon annan. Någon som står för något helt annat. Denne starke man börjar snabbt undergräva de institutioner som är tänkta att balansera hans makt. Varför ska han lyssna på dem, han har ju ett mandat direkt från folket?  Sedan börjar han tysta oliktänkande röster genom att ta kontroll över media. När han får kritik skyller han på de gamla eliterna och på de utlänningar och minoriteter som de är i maskopi med. Den internationella ordningen och de internationella institutionerna hånar han.

Erdogan ser i hög grad på världen på detta sätt. Från presidentpalatset utanför Ankara med sina 1 000 rum, färdigställt för två år sedan till en kostnad på runt 615 miljoner dollar, kommer mannen som nu fått sin paranoia bekräftad att ta i ännu hårdare.

Mot oppositionella, mot rättsstaten och mot folkstyret.

Det är den stora risken.

Problemet är att så många uppfattar det som han och hans likar gör som en lösning.

Hotet mot Europa är den starke mannen.

Det har det alltid varit.