ÅSIKT

Vänstern får inte bli så arrogant som Clinton

Ingen skandal bet på Donald Trump. Men den som proteströstar vill inte vara rimlig. Han eller hon vill slänga in en bomb i den politiska eliten. Göra så mycket skada som möjligt. Rösta på något fullständigt orimligt. Låt oss visa dem!
LEDARE

13 november 2016

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Valet i USA

Vi får helt enkelt hoppas att ­Donald Trump är lika dålig på att införa fascism i Amerika som han är på att driva företag.

Hade han 1976 stoppat de nästan 200 miljoner dollar som ärvde från sin far i en vanlig indexfond hade han haft tolv miljarder i dag. Det är betydligt mer än de fyra miljarder som hans förmögenhet nu uppgår till, har professor Robert Reich från Berkeley räknat fram. Inte bara hade Trump varit rikare, men världen hade sluppit allt från Trumpuniversitet till Trumpstekar. Nu är Donald Trump vald till president. Hur kunde det ske?

Den frågan kommer att debatteras i åratal. 

Standardsvaret från vänster är lika enkelt som det antagligen är fel: man säger att det handlar om ekonomisk ojämlikhet. Globaliseringen har gynnat världen, men för en grupp, främst vita män, har den inneburit ekonomisk ­utsatthet. De är globaliseringens för­lorare. Och detta är deras revolt.

Det är emellertid svårt att hitta konkret stöd för denna hypotes. Varken ­inkomst eller klass kan exempelvis förklara varför miljoner röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Det fanns inget sådant samband. En större forskningsgenomgång av Jens Hain­mueller och Daniel J Hopkins visade på samma sätt att ekonomiska omständigheter inte kunde förklara höger­populistiska partiers stöd generellt. Det var inte heller de fattigaste amerikanerna som röstade på Donald Trump, eller enbart de vita männen.

Vad är det som pågår?

Din klassposition och dina inkomster kan inte förutsäga om du kommer att rösta på Trump, däremot ditt svar på följande fråga: ”Är det viktigare att ett barn är medkännande, eller väluppfostrat?”. Folk som svarar ”väluppfostrat” röstar i betydligt högre grad både på Donald Trump, eller för den delen, på brexit. Frågan är ett sätt att mäta hur viktigt en person tycker respekt för auktoriteter är. De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Det finns förstås saker som komplicerar bilden. Även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Vänstern blir lätt uppgiven när den konfronteras med forskning som pekar mot att det antagligen inte är ekonomisk utsatthet som leder väljare till Trump. ”Jaha, men om vi inte kan lösa detta med vård, skola, omsorg, vad ska vi då göra? Ska vi bara acceptera att folk är rasister?” Att en stor väljargrupp värde­sätter ordning, auktoritet och stabilitet behöver emellertid inte innebära att de automatiskt kommer att bli rasister. Ja, de är obekväma med den snabba kulturella förändringen i samhället men det måste rimligen finnas sätt att få dem att känna sig tryggare i den. ­Vägar att bekräfta deras ­behov av ordning, stabilitet och auktoriteter som ­inte innebär hat mot ­invandrare, kvinnor och mångkultur.

Den intressantaste gruppen att studera efter det amerikanska valet är onekligen den grupp som röstade på Barack Obama 2012 för att fyra år senare rösta på Donald Trump. De gick direkt från att rösta på USA:s förste svarta president till en kandidat med stöd från Ku Klux Klan. Hillary Clinton förlorade dess­utom störst i de delar av USA där Barack Obama hade störst stöd bland vita.

Mycket tyder på att det här var ett val som Clinton förlorade, mer än ett val som Trump vann. En stor del av motståndet mot Clinton hade att göra med att hon var kvinna. En nästan lika stor del om att hon var Hillary Clinton. Hon står för allt det som populister över ­hela världen just nu vänder sig mot: den politiska elit som berikar sig på ­sina politiska kontakter och har mer ­gemensamt med andra politiska eliter, än med medborgarna i de länder som de tror sig ha rätt att styra per auto­matik.

Hillary Clintons kampanj var oerhört arrogant. ”Nu är det min tur att bli ­president” var en stor del av bud­skapet. Hon framställdes som det enda­alternativet. Hennes slogan ”I’m with her” var talande. Det handlade om vad folket kunde göra för Hillary, inte vad ­Hillary kunde göra tillsammans med folket. Så får vänstern inte bli. Hillary Clinton var så säker på att hon skulle vinna Wisconsin att hon inte ens ­orkade åka och kampanja där. Donald Trump åkte till Wisconsin.

Och han vann Wisconsin.

Ett av de tydligaste fenomenen i den amerikanska valrörelsen var att ingen skandal tycktes bita på Donald Trump. Sextrakasserier, sanslösa uttalanden, ­bevis för att han inte betalade skatt, uppgifter om kontakter med den ryska regimen? Vilken annan kandidat som helst hade fått hälsa hem. Inte Donald Trump.

Men var det egentligen ett så stort mysterium? Detta handlade om proteströster och den som proteströstar vill inte vara rimlig. Han eller hon vill slänga in en bomb i den politiska eliten. Göra så mycket skada som möjligt. Rösta på något fullständigt orimligt. Låt oss visa dem! Proteströstarna är som tonårstjejen som bara blir än mer benägen att dejta den opassande strulkillen ju mer hennes föräldrar rasar. Det handlar om att markera sitt oberoende. Ju mer ekonomerna pratade om att brexit skulle bli en katastrof, desto mer växte stödet. Donald Trump är ­antagligen ett ännu tydligare exempel.

Det finns onekligen mycket för ­vänstern att lära från detta ameri­kanska val. Om så bara just hur skrämmande mycket som står på spel. Vi har gått från Trumpstekar till Trump-presidentskap.

Nu måste vi se till att vi inte får en Trumpvärld.

ARTIKELN HANDLAR OM