ÅSIKT

Storstaden är konstig – inte landsbygden

Foto: TT
Stockholms län har Sveriges största inkomstklyftor, enligt LO. Över hela världen är det just storstadsmiljöena som är de mest kompakta ojämlikhetsmaskinerna.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag håller på att lämna London. Som så väldigt många andra i min ålder. Från världsstaden och in i det som är resten av landet.

I vårt fall till en liten by på den engelska landsbygden.

Förra året flyttade över 65 000 människor i trettioårsåldern från London och bara drygt 35  000 flyttade in. Det är en reaktion på huspriserna, bristen på skolplatser, trängseln och miljöförstöring – vissa dagar är Oxford Street den mest förorenade gatan på hela jorden. Den engelska drömmen om landet spelar också in: en trehundraårig romantisering av gummistövlar och frågesport på den lokala puben.

Land mot stad talas det om nästan överallt. När Storbritannien röstade för att lämna EU, röstade London för att stanna. När de amerikanska kuststäderna röstade på Hillary Clinton, röstade inlandet på storstadsmiljardären Donald Trump. Trots att han kommer från New York.

I amerikansk politik brukade man tala om röda delstater mot blåa delstater. Nu verkar de intressanta skillnaderna snarast gå inom delstater och ofta just mellan land och stad. Det kan bli ännu farligare än vad det redan är.

I Frankrike idealiserar det främlingsfientliga Front National bönder, sedan minst 15 år tillbaka. Storstaden framställs som ett degraderat multikulturellt kaos, den har förrått nationen genom att koppla loss sig från den. Sverigedemokraterna försöker spela på liknande strängar hemma i Sverige. Den växande högerpopulismen vill gärna se sig själv som ett bondeuppror i färd med att storma det mångkulturella slottet.

DN skrev i veckan om att de som bor på landet har lägre ­förtroende för politiker och är mer missnöjda med demokratin. Den politiska klyftan mellan land och stad finns även i Sverige. Samtidigt framställer svenska medier oftast storstadsmänniskan som per automatik modern och hennes tillvaro som norm, så går den politiska diskussionen även internationellt. Man ställer den liberala staden mot en bakåtsträvande landsbygd där folk saknar utbildning och därför inte sägs veta bättre.

Som om det inte fanns lågutbildad arbetarklass i storstaden.

Den politiska frågan blir hela tiden: hur ska vi få landsbygden att komma ikapp storstaden?

Efter folkomröstningen om brittiskt EU-utträde kom omedelbart förslag om att London borde göra sig självständigt från resten av Storbritannien. Böcker som ”If mayors ruled the world” argumenterar för att där nationalstaten misslyckas klarar sig storstäderna bra. Benjamin Barber som har skrivit boken hyllar borgmästarna i världens stora städer. De gör jobbet som de nationella politikerna inte fixar. Han har en stor poäng: borgmästare måste vara pragmatiska och inriktade på att lösa problem. Skräp som måste plockas och snö som måste plogas. Borgmästare hamnar därför ofta närmare verkligheten och detta gör dem till bättre politiker än många ministrar. Men att gå från denna insikt till att, som Barber föreslår, ett internationellt parlament av borgmästare är lite långsökt. Går vi verkligen mot en värld av självständiga stadsstater hoplänkade i en ny form av internationellt Hansaförbund?

Nej, detta är önsketänkande från folk i storstaden som inte vill hantera de problem som just nu sliter sönder så många nationalstater.

Stadens utveckling är oundvikligen sammankopplad med globaliseringens. Det globala kapitalet och de globala finansmarknaderna är beroende av ett allt snabbare växande nätverk av globala städer att verka i. De senaste decennierna har våra storstäder blivit platser för finans, försäkring, revision, marknadsföring och konsulteri i alla dess former. Globala företag etablerar sig i storstaden och gör många människor väldigt rika.

Stora städer som London har ekonomiskt blivit till timglas: många välbetalda jobb i toppen och många lågbetalda i botten. Men i mitten finns inte mycket. Storstaden utvecklas mot en plats för de rika samt den invandrade tjänsteklass som tjänar dem.

När klyftan mellan stad och land växer bör vi journalister inte åka ut på landet och fråga folk: varför är ni annorlunda?

Stanna i stället i staden och fråga: varför är ni annorlunda?

Klyftan mellan rika och fattiga i New York är lika stor som den i Swaziland. Inte för att Stockholm på något sätt är en storstad i newyorksk mening men Stockholms län har Sveriges största inkomstklyftor, enligt LO. Och över hela världen är det just de storstadsmiljöer, som lyfts fram som modernitet och framtid, som samtidigt är de mest kompakta ojämlikhetsmaskinerna i världen.

I denna bemärkelse är det staden som är konstig, inte landet.

Men det hänger förstås ihop.

Den politiska frågan kan inte vara: hur ska landsbygden komma ikapp?

Utan: hur förändrar vi det ekonomiska system som med utgångspunkt i våra globala städer skapar dessa klyftor?

Själv tar jag på mig gummistövlarna.