ÅSIKT

Missriktad mediekritik

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det vore inte roligt att leva i Dan Anderssons mediesamhälle. Eller i samhället överhuvudtaget om hans tankar om medierna – press, radio tv – skulle bli vägledande.

Den tidigare chefsekonomen på LO har skrivit en rapport (Arbetarrörelsens tankesmedja 23/2010) med den tankeväckande titeln ”Mäktar politikerna med medielogiken?”

Anderssons bärande tes är att medieföretagen tagit över den arena som förr i huvudsak var partiväsendets, de valda församlingarnas och folkrörelsernas domän. Det är främst de kommersiella kanalerna och tidningarna han skjut-er in sig på. Dessa utgör inte längre bara en fjärde statsmakt som kontrollerar och granskar, utan är nu ”både arena och aktör”. Till förfång för till exempel den tidigare statsbärande socialdemokratin, som inte längre hänger med i svängarna?

Genom denna förvandling har medierna förfäat både politiken och journalistiken. Utrymmet för skandal-er har ökat på sakfrågornas bekostnad, även om Dan Andersson kan gå med på att sak och skandal kan hänga ihop och till och med vara varandras förutsättning. En förutfattad föreställning om lögn och halvsanning i maktens värld är ett problem, enligt Andersson.

Att medierna inte ska ha rollen som ”kommersiell kyrka” och moralisk dom-are kan Andersson kanske ha rätt i.

Men det blir problem när han anser att det borde finnas något slags regleringssystem som skulle bromsa eller till och med sätta stopp för den journalistik han inte finner hålla måttet: ”ju mer marknadsberoende medierna är och ju oreglerad journalistiken är ju lägre är deras förtroende.”

Och slutsatsen: ”Förtroendet ... kan nog bara öka genom regleringar som begränsar reklamfinansieringens inflytande.”

Tack och adjö, svensk press. Och radiostationer. Och tv-kanaler.

Det finns en välviljans drivkraft hos Dan Andersson: i frustrationen över att den ökande medialiseringen inte höjer politikens anseende, och i att mediekonsumtion och medieproduktion är så starkt klassrelaterad, vilket den väl alltid varit.

Men det slår fel. Andersson tycks i hög grad dessutom själv ha ett uppifrån och ner-perspektiv. De åtgärder han så hett önskar skulle först och främst ge effekten att murar byggs kring makten, i synnerhet kring makthavarna.

ARTIKELN HANDLAR OM