ÅSIKT

Jakt – en mänsklig rättighet?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den anfaller i en serie explosiva språng. Förföljer inte bytet så långt och utdelar det dödande bettet i strupen med sådan precision att det sällan finns yttre spår av en dödskamp. Lodjuret är en mycket skickligare jägare än människan men långt skyggare. Den hotar inte utan skyr människan.

Lodjursjakten pågår nu som bäst i våra skogar. Jägarna har lyckats igen. För det är inte bara i renbetesområdet utan också utanför som det bedrivs så kallad skyddsjakt på lo. Naturvårdsverket har givit tillstånd trots att det inte finns någon omfattande tamboskap att skydda. Förra året tog lodjuren totalt 80 får i hela landet.

EU tillåter inte jakt på hotade eller sårbara arter enligt sitt art- och habitatdirektiv. På den listan för skyddade djur står lodjuret. I Sverige där lodjursstammen vuxit till runt 1 500 djur anser regeringen och Naturvårdsverket dock att lodjuren ska få jagas också utanför renbetesland. 45 djur får fällas där i år.

Jakt betraktas snart som en mänsklig rättighet. I skogsbygderna har jakten stark kulturhistorisk och bred social förankring. För många som lever i avfolkningsbygder tycks den till och med vara en viktigare del av livet än jobbet, a-kassan och byn. Jakten är frihetens symbol, den sista som man rår över.

Att Sverige kan ställas inför EG-domstolen för att vi bryter mot EU:s artdirektiv uppfattas av många bara som det yttersta beviset för överhetens maktarrogans.

Jakt behövs när balansen i naturen rubbats av människans ingrepp. På 1800-talet utrotades flera av våra stora rovdjur - björn, varg, lo, järv - av systematisk jakt. De hotade tamboskapen och viltet. Så är det knappast i dag. Ändå är risken stor att den norsksvenska vargstammen utplånas på nytt. Dels genom illegal jakt i Sverige och Norge, dels genom norrmännens beslut om legal jakt, i praktiken ett utrotningsbeslut.

Lodjuren är mindre hotade men fortfarande en sårbar art. Regeringens och Naturvårdsverkets beslut att tillåta jakt utanför renbetesland är en eftergift för den högröstade jaktlobbyn.

Rovdjursjakt är för de utvalda jägare som får chansen en stor upplevelse.

- För mig är det fantastiskt roligt och den mest spännande jakten, sade en av Svenska jägareförbundets talesmän entusiastiskt i programmet Naturbruk i radio nyligen.

Nöjet att jaga och fälla ett djur är en av drivkrafterna i hotet mot rovdjuren. Men den viktigaste är konkurrensen om viltet, det vanliga viltet, rådjur och älg. Jägarlobbyn driver kravet på jakt därför att den anser att de 70-90 vargar som finns dödar för många av Sveriges 350 000 älgar. Och att de 1 500 lodjuren dödar för många av Sveriges en miljon rådjur. I Dalarna och Värmland börjar det bli ont om rådjur. Älgstammen minskar också, påstås det. När konkurrensen om bytet hårdnar växer kraven på rovdjursjakt.

Hatet mot vargen och hetsen att få jaga lo, björn och järv skulle sannolikt klinga av om en bredare jakt tilläts, hävdar jägarlobbyn. Det låter resonabelt men är hyckleri. Hur ska stammarna kunna växa sig så starka att de tål jakt när jägarna vill börja jaga redan när antalet är så litet att de är utrotningshotade eller näst intill?

Det finns ingen folklig majoritet för jakt på rovdjur. Över 70 procent vill ha fler vargar exempelvis. Det gäller också bland dem som bor i varg- och björnrevir, bland jägare och vanligt folk, skogsbygdsfolk och storstadsbor.

Jag saknar djurrättsaktivisterna när lodjursjakten inleds. Var finns miljö- och naturvårdsvänner, veganer och djurskyddsorganisationer? Varför går ni inte till motattack när Jägareförbundet startar "insändarhjälp" på nätet? "Hjälp" att med ett enkelt klick skicka färdigskrivna insändare som främjar jakten till 80 tidningar i landet. Så lobbar ett förbund som har den dubbla rollen att ta tillvara medlemmarnas intressen och samtidigt med skattebetalarnas pengar svara för jakt- och viltvård.

Ska en grupp jägare ha rätt att bestämma vilket liv som ska få finnas på jorden?

Lobba mot jägarlobbyn!

Lena Askling

ARTIKELN HANDLAR OM