ÅSIKT

Det är jobben som måste debatteras

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Partiledardebatten mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt handlade om arbetslösheten – men inte alls om jobben som saknas. Synd.

I går höll också LO seminarium om arbetslösheten – frampressad av den debatt som uppstått sedan LO-utredaren Jan Edling sade upp sig i protest mot att hans rapport ”Alla behövs” (om hur hög arbetslösheten egentligen är) ifrågasatts och enligt Edling i praktiken stoppats av LO-ledningen.

Återigen en diskussion om arbetslösheten och inte jobben. Synd, även om det är begripligt med tanke på den för LO så olycksaliga debatten.

Varför Edlings rapport inte kunde godkännas är en gåta. Den statistik han presenterar är väl känd. Enligt LO och officiell arbetsmarknadsstatistik är den öppna arbetslösheten 5,5 procent och den totala drygt 8 procent.

Vad Edling gör är att han lägger samman alla som står utanför arbetsmarknaden på grund av arbetslöshet eller ohälsa. Då hamnar han på nära 20 procent. Han har också funnit ett tydligt samband mellan hög förtidspensionering och hög arbetslöshet/få jobb i olika delar av landet. Inte heller det är något nytt. Där fick han också stöd av professor Ed Palmer från Försäkringskassan. Många sjukskrivna har hamnat på fel konton och många är sjukskrivna för att de har fel jobb. Det är ett arbetsmarknadsproblem, sade han.

Det skakande med Edlings rapport ”Alla behövs” är den samlade bild han ger av tillståndet i folkhemmet. Att det verkar som om den gamla socialdemokratiska parollen ”Allas rätt till arbete. Alla behövs” inte längre stämmer med verkligheten.

Det spännande – och kontroversiella – är Edlings slutsatser. Han pekar ut regering och riksdag, inte Riksbanken, som huvudansvariga för arbetslösheten. Det är bristen på förståelse för vilka villkor globaliseringen ställer, och bristen på en ny strukturpolitik, som gör att jobben inte kommer, menar han.

Näringslivet i hela landet måste i större utsträckning få frihet att utveckla en kunskapsbaserad produktion som kan konkurrera på en global marknad, anser Edling. Vad han pläderar för är inte den kapitalistiska modellen att öka klyftorna, pressa lönerna och riva sönder trygghetssystemen. Tvärtom. Vad Edling vill se är en strukturförändring där staten slutar att försöka stöpa allt i en form och i stället ställer om våra stora institutioner.

Staten måste lämna över makt till lokala och regionala krafter som får forma sin egen mix av global konkurrenskraft. Det kan bara ske i ett samspel mellan kommuner/regioner, näringsliv, fackliga organisationer och universitet och högskolor.

Regeringen har tagit fram en bra strategi för detta i ”Innovativa Sverige” påpekar Edling och frågar varför det läggs så lite pengar på sådan utveckling.

Det är i slutsatserna om hur lokala och regionala marknader med små och nya företag kan växa genom samarbete, ny kunskap och teknologisk och organisatorisk förnyelse som Jan Edlings rapport blir så spännande. Varför detta skulle vara kontroversiellt är för mig obegripligt. Regeringen och facken har ju pekat ut modellerna och är med på tåget?

Om detta borde LO hålla seminarium.

Lena Askling

ARTIKELN HANDLAR OM