Krönika

ÅSIKT

Ett ledarskap som söndrar

Våra partiledare borde lära sig av norrmännen

Foto: AP, ROGER LUNDSTEN
Partiledarnas betydelse ökar mer och mer i dagens politik. Sveriges politiker borde göra som Vattenfall och vända sig till Norge för hjälp med sin image. OBS! Bilden är ett montage.
LEDARE

22 NOVEMBER 2009. Jobbpolitiken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det ska vara en norrman i år. Senast den blondlockige Øystein Löseth som ska rädda både Vattenfalls skamfilade varumärke och företagets miljardvinster efter den förtroendekris som Maud Olofsson skapat.

Den likaledes charmrufsige Fredrik Skavlan fra Oslo har redan tagit över som vår bästa och populäraste programledare i tv.

Och när Sveriges ära som fotbollsland ska räddas så kallas visserligen en svensk hem, men från Norge förstås, Erik Hamrén.

Norrmän verkar ha sinne för ledarskap och ledarskap blir allt viktigare också i politiken med den mediala fokuseringen på partiledarna. Statsvetarna tummar visserligen gärna ner personernas och partiledarnas betydelse för att vinna väljare. Det är politiken som avgör vem som vinner, hävdar de. Sannolikt spelar politiken och sakfrågorna fortfarande störst roll men ledarskap, i fotboll, i affärer och politik har betydelse.

I popularitets- och förtroendemätningarna bland väljarna leder Fredrik Reinfeldt stort. Miljöpartiets Maria Wetterstrand är på uppåtgående medan Mona Sahlins stjärnstatus har dalat betänkligt. Vad beror det på? Vad krävs för att skapa förtroende och väljarstöd

i en öppen demokrati som vår? I en tid av finansiell kris och ekonomisk turbulens med ökande arbetslöshet och företagsdöd, är stabilitet och tuffhet egenskaper som stärker en politisk ledare. Reinfeldts lätt asketiska hållning och behärskade kyla har i finanskrisen framstått som trygg och stabil. Statsministern har uppenbart tjänat på krisen medan den tveklöst skapat större osäkerhet om Sahlins ledarförmåga trots hennes erfarenheter från 90-talskrisen.

Vår tradition och vårt parlamentariska system har präglats av en deltagardemokrati, byggd på socialdemokratins breda, folkliga ställning. Sahlin har i partiets öppna rådslagsarbete visat att hon står för ett demokratiskt ledarskap, bort från Göran Perssons HSB, han som bestämmer.

Fredrik Reinfeldt leder, trots att han tagit de nya Moderaterna mot mitten, alltmer en elitdemokrati där det är han och Moderaterna som bestämmer. Han uppfattas lätt som reserverad och stel medan Mona Sahlin är öppen och frispråkig, Mona med alla. Där hon är modern, trendkänslig och djärv, ser möjligheter i förnyelsen och har brutit partiets dominanta självbild, är han ­gammeldags, ­traditionell och kylig, sval till förändringar av den fastlagda moderatstrategin att köpa medelklassens stöd.

I ett samhälle som vill samla skilda intressegrupper mot ett gemensamt mål, krävs ett demokratiskt ledarskap. Det sociala sönderfall som pågår i Sverige beror på brist på ett sådant demokratiskt ledarskap. Fredrik Reinfeldt för en politik som gynnar den majoritet av befolkningen som inte drabbats av krisen. Regeringen har genomfört skattesänkningar som tvärtom givit plus i plånboken för den breda medelklassen, mest har Moderaternas kärnväljare, de redan förmögna, gynnats. Alla med jobb och hälsa är vinnare. Förlorare är de människor, arbetslösa och sjuka, som med iskall cynism drivs ut ur trygghetssystemen. Moderaterna genomför ett storskaligt socialt experiment med samhällets utsatta och mest sköra. De drivs till utanförskap, relativ fattigdom, socialbidragsberoende och otrygghet som Aftonbladet berättar om i artikelserien Sverige utan jobb. Så skapas växande klyftor och ett socialt sönderfall i samhället.

Moderaterna räknar kallt med att det är de lyckade 80 procenten av svenskarna som har jobb och ekonomisk trygghet som avgör valet 2010. Därför har Fredrik Reinfeldt och de nya Moderaterna vänt tillbaka till de gamla Moderaterna med sänkta skatter och hårdare tag mot arbetslösa, sjuka och brottslingar som huvudideologi. Jobbpolitiken var en bluff.

Med Sahlins förnyelse är det snarare Socialdemokraterna som blivit de nya med regeringssamarbete, mer av individuell valfrihet och småföretagande på agendan, utan att för den skull släppa sin viktigaste ideologiska linje; jämlikheten. Att alla ska med.

Valet 2010 kommer att avgöras av om majoriteten av väljarna vill ha ett demokratiskt ledarskap, och tycker att alla ska med eller om de tror på eliten och tycker att bara de själva ska med.

ARTIKELN HANDLAR OM