ÅSIKT

Vilken flopp, Le Pen

LEDARE

Jeanne d’Arc-statyn glimmade till när Le Pen kommenderade sina trupper förbi denna värnlöst utvalda symbol för nationalism, motstånd, renhet och nationella fronten.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Arbetare klädda i yrkeskläder, skinnhuvuden, inhyrda högerextremister – bland annat från Sverige, bönder och festklädd borgerlighet lovade att Frankrike återfunnit sig själv och att Le Pen ska bli president.

Glesare led en vanligt, ingen trängsel framför Operan, där Ledaren ensam talade till det folk han anser sig förkroppsliga. Himmelsblå fond, bladguld och Beethovens ansikte fungerade som kulisser för den gamle kolonialsoldaten.

Han talade om förräderiet mot Frankrike, om Chirac som berikar sig på folket och om etablissemangets konspiration mot vanligt folk. Första maj är arbetets dag och Le Pen vände sig till och vädjade till arbetarväljarna, dessvärre hans kärntrupp.

– Storkapitalet köper billig arbetskraft från de fattiga länderna, exploaterar dem, driver ner lönerna. Franska arbetare får betala med arbetslöshet och fattigdom.

– Sjukhus, bostäder och skolor förfaller. Eleverna förvandlas till analfabeter. Än en gång tvingas det hederligt arbetande folket betala.

Le Pen, vanligtvis en förförisk talare, lyckades aldrig elektrifiera åhörarna.

De nöjde sig med att stillsamt buande instämma när han uttalade särskilt förgripliga namn: Martin Aubry, förra arbetsmarknadsministern, eller Simone Veil. Han sög på namnet för att förtydliga en antisemitisk laddning.

De rojalistiskt och katolskt dekorerade franska fanorna vajade viljelöst.

Frontens självsäkerhet har skakats av de veckolånga manifestationerna mot rasismen och Le Pens kanditatur. Redan på förmiddagen demonstrerade mer än en halv miljon runt om i landet mot Le Pen. Ett överväldigande antal mot nationella frontens marscherande tiotusental.

Ropen på ”Le Pen – president” hade knappt klingat av förrän motdemonstranterna samlades på vänsterns klassiska mark, Republikplatsen. Aldrig någonsin har jag mött motsvarigheten, inte ens när François Mitterrand första gången valdes till president l981.

Republikplatsen var på väg att sprängas, gatorna runt omkring täpptes snabbt igen. De fackliga avdelningarna trängdes med ungdomar från SOS Racisme och elevorganisationer.

Palestinska, kurdiska och nord-afrikanska demonstranter höll upp militanta slagord medan stillsamma socialister räckte fram sin ros, som blommade på nytt efter katastrofen den 21 april. Också Che Guevara, Öcalan och Stalin fladdrade som symboler. De dränktes av anti-Le Pen-paroller men påminde om att ”de nyttiga idioter”, som röstat sekteristiskt den 21 april, och hjälpt fram Le Pen ville ansluta sig till de demokratiska antifascisterna.

Vänstern suddade helt ut Le Pen denna första maj.

I detta ryms också något djupt tragiskt. Det är vänstern och de stora folkrörelserna – inte för ett ögonblick den politiska högern – som slår tillbaka nyfascismen. Som tack får de Jacques Chirac, en principlös skojare.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM