ÅSIKT

Blåsningen av Yassir Arafat

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Tisdagen den 25 juli 2000 sammanfattade Bill Clinton förhandlingarna i Camp David: "Jag är mycket besviken över att vi inte kommit fram till en överenskommelse." Men noterar ändå stora framsteg. "Båda sidorna har skjutit fram sina positioner. Jag skulle vilja att vi fortsätter förhandlingarna för att komma fram till en uppgörelse i mitten av september."

Efter förhandlingarna gick den palestinska delegationen för att packa. Saëb Erekat - den centrale förhandlaren - slog på tv:n. Från Camp David meddelade en USA-kommentator att israeler och amerikaner anklagat Arafat för att inte ha gjort några eftergifter, medan Barak satte hela sin politiska karriär på spel genom att acceptera ett delat Jerusalem.

Erekat ringde, rasande, till Dennis Ross i Clintons delegation och frågade vad som skett.

Ross svarade: "Barak behöver lite hjälp för att klara sina problem i Israel."

Erekats replik sammanfattar det amerikansk-israeliska propagandaspelet efter Camp David: "Ni förstörde allt."

Replikskiftet finns återgivet i den franske journalisten Charles Enderlins nyutkomna bok: Le Rêve brisé (Den krossade drömmen).

Enderlin, som har tjugo års reportererfarenhet av Mellanöstern och skrivit en rad viktiga böcker om konflikten, har haft tillgång inte bara till alla dokument, han har också fått läsa deltagarnas privata anteckningar (förutsatt att inget publicerades före utgången av år 2001). Hans bok smular sönder bilden av den kompromissvillige Barak och den oresonable Arafat.

Barak, som bekämpade Oslo-avtalet, vägrade personligen att möta Arafat. Barak hyser ett närmast rasistiskt förakt för araber: Deras kultur bygger, i motsats till den judisk-kristna, inte på respekt för sanningen, säger Barak.

Den israeliske generalen anklagade, efter Camp David, palestinierna för oresonlighet i flyktingfrågan och för att helt enkelt vilja sudda ut Israel med hjälp av demografin. Enderlin visar tomheten i påståendena. Palestinierna ställde under förhandlingarna aldrig krav på villkorslöst återvändande för de fördrivna. I propagandan sägs också att Arafat avvisat generösa bud om den palestinska statens gränser. Poängen är en helt annan: Via Oslo-avtalet hade palestinierna redan avstått 78 procent av sitt land. I Camp David gick de med på att avstå ytterligare landutrymmen till Israel.

Enderlin prövade påståendet att palestinierna gick från förhandlingsbordet för att omedelbart utlösa den andra Intifadan. Men förhandlingsperspektivet gällde för det palestinska ledarskapet och vissa förhoppningar fanns om framgångar i Taba-mötet. "Det hölls bara för att Barak skulle få chansen att avslöja Arafats verkliga ansikte", sa dåvarande israeliske utrikesministern Ben-Ami.

Denna cynism öppnade vägen för Ariel Sharon. Alla ingredienser fanns där: Arafat pestförklarad, fredsförsöken söndertrasade, labourpartiet i ruiner. Och nu styr en man som aldrig velat fred och som aldrig erkänner palestiniernas rätt till en egen stat.

Som Erekat sa: den 25 juli 2000 förstördes allt. Ansvaret är verkligen inte i första hand Arafats.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM