ÅSIKT

Vive la France

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I somras, i ett stekhett Marseille, svalkade jag mig i en biosalong med Hollywood Ending.

I en av slutscenerna säger Woody Allen – älskad i Frankrike, förtalad i USA – ungefär: Tur att Frankrike finns, annars skulle man inte överleva. Besökarna reste sig och applåderade.

I Sverige är villkoren annorlunda. USA-kritik är jämförbar med hädelse. Det franska däremot får förlöjligas, gränslöst. Frankrike kallas nykolonialistiskt, nationalistiskt, egoistiskt, antieuropeiskt och diagnosticeras lida av att vara underlägset USA. Så går det att sammanfatta en genomsnittlig ledarkommentar i svensk nykonservativ/liberal press. Oftast är de små reflektionerna direktöversättningar från anglosaxisk affärspress.

Efter den 11 september skrev Le Mondes chefredaktör Colombani att ”vi är alla amerikaner”. En stark solidaritetsmarkering. Tonen har förändrats i takt med den amerikanska maktarrogansen och militariseringen. I dag varnar Colombani för den obegränsade Bush-makten och betonar att samarbetet mellan Europa och USA måste grundas på ömsesidighet, inte på amerikanska diktat. Ytterst få fransmän är roade av den reaktionäre Bush-rådgivaren Robert Kagans formulering: ”USA lagar maten, Europa får ta hand om disken”. Det vet att Frankrike lagar bättre mat.

Jacques Julliard, Le Nouvel Observateurs vänsterliberale krönikör, oroar sig för ett amerikanskt Europa. USA har lyckats splittra EU. Alliansen med Tony Blair cementerades långt innan EU diskuterat Irak-kriget. Sedan köpte, bokstavligen, USA över de öst-och centraleuropeiska länderna. Deras solidaritetsförklaring skrevs i USA. Den bedömningen gör också Anna Lindh.

”USA vill inte ha samarbetspartners utan klienter” som Julliard skriver. Uttrycket sammanfattar den franska maktpolitiken: EU ska vara en självständig kraft, inte en vasall.

Bland annat av det skälet har franska politiker, främst François Mitterrand och Jacques Delors i samarbete med Tyskland, konstruerat den ganska avancerade europeiska unionen.

Frankrikes politiska tradition är elitistisk, intellektuell men dessvärre svagt folklig. Kunskapen om och erfarenheterna från Mellanöstern är, på gott och ont, omfattande. Kollisionen med Bush-administrationens grova korstågsspråk, barnsliga messianism och ensidiga stöd åt israelisk höger är därför oundviklig.

Att Frankrike driver intressepolitik i EU (jordbruket) och skyddar geopolitisk makt (de gamla kolonierna) är förstås uppenbart, och det är osmakligt av Chirac att välkomna en diktator som Robert Mugabe för att det för tillfället passar landets intressen. På vilket sätt skiljer sig den hållningen från USA:s eller för den delen Storbritanniens?

För den som tror att Frankrike som en kvinna och man svingar protestplakat mot USA kan det te sig förbryllande att den mest diskuterade, omstridda och åsiktsmässigt splittrande politiska boken i landet heter ”Den antiamerikanska besattheten”, skriven av samhällsfilosofen Jean-François Revel.

Frankrike, styrt från höger eller vänster, utmanar den amerikanska makthegemonin, utrikespolitiskt, kulinariskt och kulturellt. Dessutom har de spelat det senaste decenniets vackraste fotboll.

Woody Allen har rätt.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM