ÅSIKT

Att vara europé är att vara kluven

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ack Europa”. Titeln på en av Hans-Magnus Enzensbergers essäböcker från 80-talet. Långt ifrån en av hans bästa, fast titeln är svårslagen.

Om mindre än hundra dagar är det dags igen att bekänna: för eller emot Europa.

Min egen betänketid har varit hyggligt tilltagen. Den inleddes redan när jag skrev stenhårt EEC-kritiska tal och artiklar på Tage Erlanders uppdrag.

Motståndet höll i sig över tidigt 70-tal. Villy Bergström och jag uppsökte hela Europa, från Bonn till Palermo och rapporterade vårt ”nej” i en bok. Överraskande aktuell förresten. Villy gjorde upp med Werner-planen, den tidens EMU-idé.

Några år senare var jag beredd att inta en helt neutral syn på Europa. Det följde naturligt på ett samarbete med vår tids oslagbare superutredare Allan Larsson. Ny bok alltså. Med en åsikt för alla.

Sedan följde tio års betänketid. Jag bar med mig den filosofiske sociologen Edgard Morins lärda bok ”Penser l’Europe”, ungefär ”Grubbla över Europa”. Han argumenterade för mångfaldens och motsättningarnas Europa. Jan Olsson, då facklig utredare, nu medlem av EU:s ekonomiska och sociala kommitté, drog mig med på nya resor i Europa och ett nytt bokprojekt.

Felipe Gonzalez var på den tiden vänsterns vitale ledare, kristdemokraterna hade tillfälligtvis drabbats av socialt samvete, Jacques Delors frälste Europafacket, för Europa och EU var det självklara och lockande alternativet till Ronald Reagans stenreaktionära och krigiska USA.

Ja till EU alltså, långt innan sådant kunde sägas inom socialdemokratin.

Sen blev det Maastricht, kodifierad nyliberalism, stelbent centraliserad planhushållning, massarbetslöshet och svindlande fattigdom. Därmed svårt att ställa in sig i det folkliga ledet bakom Carl Bildt, direktörerna och den nybildade socialdemokratiska regeringen och tillbe det nya Europa.

Från den folkomröstningskampanjen minns jag ett frostigt frukostmöte med Ingvar Carlsson på ett hotell i Västervik. Carlsson hade just tackat nej till ett kylskåp, en tacksam gåva från Electrolux EU-sinnade direktör. Carlsson förstod inte min skepsis, EU skulle ju bli löntagarnas Europa.

Så mycket av löntagar-Europa har inte skymtat. Däremot växer de båda europeiska delarna samman och den viktiga processen kan bekräfta tesen om det europeiska fredsprojektet.

Strax innan det europeiska myntet kunde växlas in publicerade Financial Times en profetisk artikel. Tänk om, skrev tidningen, en större europeisk stat hamnar i djup ekonomisk obalans och löntagarna svarar med omfattande strejker och protester. Landets regering är bunden av stabilitetspakt och konvergenskrav. Inget kan göras utanför repressionen. Dramat framförs i dag i Frankrike. Fortsättning väntar i flera andra länder. Socialt sammanbrott hotar. Europa riskerar spricka, för att citera Milton Friedmans 10-årsprognos för EMU.

Myntet är svårt att försvara med ekonomiska argument. Få kan övertyga om poängen med att skriva ut samma räntor och samma normer åt helt olikartade länder.

Maktpolitiskt däremot bär ja-argumenten som det formuleras av den europeiska vänstern. Efter det förljugna irakiska krigsäventyret, den amerikanska kristna högerns hegemonianspråk och arroganta imperiebygge måste Europa skapa alternativ, formulera en maktsfär utanför den som stöds av Bushs 20 procent.”Europa utan USA”, för att citera titeln på EU-entusiasten John Palmers viktiga bok.

Pär Nuder, en av Perssons främsta politiska begåvningar, tolkar den brittiska regeringens icke-ja till EMU som en seger för svenska ja-sägare. Han skojar för en gångs skull. Ett ja från labourregeringen förutsätter omvälvande reformer av såväl Europabanken som stabilitetspakten. Browns och Blairs beslut gynnar bara linjen ”vänta och se”. Fast Sverige måste bestämma sig om tre månader. Eller: Måste vi verkligen det?

ARTIKELN HANDLAR OM