ÅSIKT

Ordning ska härska i Paris

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Facit efter tolv dagars revolt i förorterna skrivs ut: tre döda. 155 skadade. Några tusen bilar uppbrända. Några skolor och dagis, bland dem ett med namnet Törnrosa, söndersmulade.

I går natt låg de väldiga gettona stilla. Tystade av regeringens undantagstillstånd. Med en symbolik som stinker av dåliga minnen är den nu proklamerade lagen hämtad från 1955 – tiden för den koloniala kampen mot Algeriet.

En stor skrämd befolkning hyllar de auktoritära tagen. Återigen en repris, den här gången av slaget från student- och arbetarupproren 1968. Då förberedde president de Gaulle militäringripande och hans anhängare marscherade i miljontals i Paris. Högern vann en förkrossande valseger det året.

Jag besökte Sartrouville, som jag en gång i tiden bodde granne med.

Bilvraken är hopsamlade, de små caféerna fylls av manliga arbetslösa. I kassorna till de stora varuhusen sliter kvinnor med bakgrund i Nordafrika eller andra kolonier. För ett par decennier sedan var staden en av väns-terns mönstermodeller, fylld av föreningar och dekorerad av Gérard Philippe-teatern, uppkallad efter en av landets främsta skådespelare.

Numera har Nationella fronten tagit plats. Skolorna har fått förfalla, fritidsgårdar har stängts. Högerregeringen drog in anslagen. Den skar också drastiskt ner på den skolpersonal som arbetar med socialt marginaliserade elever.

I tisdags fick dessa elever besked från premiärminister de Villepin: ni ska bara gå i skolan till dess ni fyllt fjorton. Sedan väntar fabrikerna och enklare tjänster. Rätten till skolutbildning ska kunna upphöra efter sju år.

I dag lämnar bortåt hälften av eleverna i förorterna skolan utan att kunna skriva och läsa ordentligt. Fortsättningsvis väntar i bästa fall låglönejobben, inte skolböckerna. Ett hån också mot den franska historien med dess tro på republikanska ideal och medborgarskap.

”Les petits frères”, småbröderna, kallas revoltörerna, de som desperat och oförsvarligt bränner bilar och ibland skolor och dagis där de själva gått. De flesta av dem är runt femton, ganska många några år yngre. Varje vecka slussas sex ton cannabis in i deras fattiga getton.

Äldre bröder är oftast langare, lågavlönade redskap åt maffialiknande organisationer. Världen är hotfullt manlig. Flickors villkor skildras i den omtalade boken ”Varken hora eller ängel”.

Förortsföräldrar har här och var bildat små garden för att skydda sina kvarter mot brandbomber och sina barn mot våld och knark.

Fattiga ungdomar definieras i dag som samhällets värsta fiender. Staten har proklamerat undantagstillstånd och bortåt 10Ì´0;000 poliser är stridsberedda.

Utanförskapet kunde inte bli tydligare och mer skrämmande.

Förorterna beskrivs i statsbyråkratiska militära förkortningar, ZEP, ZES och det betyder Zoner med särskilda behov. Regeringen lovar slussa ut mer pengar till områdena och att skicka fler tjänstemän som ska förmedla budskap mellan statsapparat och zonerna.

Periodvis har regeringar, vänster såväl som höger, sprängt de eländigaste husen och kvarteren i luften. En klok kapitulation.

Men det går inte att spränga bort de oändliga sociala, etniska och ekonomiska klyftorna.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM