ÅSIKT

Italien civiliseras – och vinner VM

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Giorgio Napolitano stod en smula övergiven i Riksdagshuset i Stockholm.

EU-diskussion pågick i kammaren.

Jag ställde frågor till honom om Berlusconi­makten.

–Det allvarliga, den riktigt djupa krisen i landet, är att den antifascistiska alliansen luckras upp. I decennier bars den demokratiska alliansen upp av vänstern, liberalerna och kristdemokraterna. Berlusconi re­spekterar inte ens den 25 april, frihetsdagen. Och han förskönar Mussoliniåren.

Napolitano skulle kunna ha en av de stora rollerna i Bernardo Bertoluccis väldiga filmepos ”1900”. Hans bakgrund är mystisk, kanske son till en italiensk kung. Hans politiska bakgrund desto tydligare.

Tidigt i livet blev han en ledande gestalt i kampen mot Mussolinis fascism. Napolitano tillhörde kommunistpartiet, PCI, och kastades med tiden i fängelse som så många andra legendarer i den italienska arbetarrörelsen, till exempel Antonio Gramsci.

Napolitanos självbiografi heter (i översättning) ”Från PCI till Europasocialism”. Övergången sammanföll med kommunistpartiets omvandling i början av 1990-talet. Napolitano tillhörde det som kallas partiets högerflygel, ”reformisti”. På den stora avgörande kongressen 1991, när Europas länge mäktigaste kommunistparti blev vänsterdemokratiskt, argumenterade han för ”socialdemokrati”. Partiet skulle ge upp sin gamla föreställning om att bryta med kapitalismen. Vänsterdemokraterna måste, sa Napolitano, bli regeringsdugliga, ge upp sin roll att ständigt vara i opposition.

När Romano Prodi bildade sin första regering placerade han Napolitano i inrikesdepartementet, som ska skydda medborgarna och statens säkerhet. En svår uppgift i ett land där statsapparaten sällan förtjänat medborgarnas förtroende.

Napolitano ville, också av demokratiska skäl, förankra staten i den europeiska gemenskapen. Han blev EU-federalist och med tiden EU-parlamentariker.

De senaste åren har han betraktat dagspolitiken från den något upphöjda rollen som livstidssenator. Intrigerna förde honom tillbaka till politikens centrum. Berlusconihögern

antydde inbördeskrig om Massimo d’Alema förvandlades till statschef och mittenpolitikerna tvekade.

D’Alema drog sig tillbaka och höll, inför olivalliansen, ett passionerat tal för den 81-årige Napolitano.

Napolitano fick, likt en påve, vänta till fjärde gången innan han valdes till president. Berlusconi kunde inte acceptera en person präglad av tradition, folklig vänsterkultur och djup europeisk övertygelse. Än mer, för Berlusconi med sina tv-arméer, rustade med enfaldig kommersialism, måste Napolitanos litterära och kulturella bildning förefalla skrämmande.

Efter veckoslutet presenterar Prodi den nya regeringen. Maktskiftet blir genomfört, Italien civiliseras.

Sedan vinner Italien fotbolls-VM. Precis som 1982 när Sandro Pertini, socialist och landsförvisad antifascist, var statschef.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM