ÅSIKT

Göran Persson – ett svenskt trauma

1 av 3 | Foto: URBAN ANDERSSON
STRAFFAS AV HISTORIEN Han kom tre eller fyra år för sent till sin egen avgång och nu straffas han av historien.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vid mitt senaste, alltför korta, samtal med Göran Persson smakade vi av ett klassiskt uttalande från Gorbatjov: Den som kommer för sent straffas av historien.

För Persson själv kan förseningen mätas till runt tre år.

Straffet började mätas ut valdagen förra året. De senaste veckorna har processen återupptagits i tv. Straffskärpning anas.

Politik är en fråga om tajmning och som den gamle ombytlige Talleyrand sa: Förräderi är bara en fråga om tidpunkt.

Göran Persson ville avgå efter valsegern 2002. Maktväxlingen var förberedd, Anna Lindh gjorde sig beredd i augusti 2003. Mordet ändrade historien.

Sensommaren 2003 hade Persson uppfyllt de krav hans parti ställt: Regeringsmakten tryggad. Ekonomin i ordning. Successionen utskriven. En skymt av ny ideologi antydd och den var grön. Ett avskedspaket, nästan erlanderskt.

Han gick att besegra

En av Perssons utpräglat intellektuella ministrar sa en gång till mig: Efter det väldiga nederlaget i EMU-folkomröstningen bröt Göran Perssons gamla magi sönder. Han gick att besegra. Medierna, länge smickrande, vände sig från honom. Tsunamikatastrofen slet sönder förtroendet för Perssons kompetens och kapacitet som effektiv regeringschef.

EMU-nederlaget är nyckeln till förståelsen av Perssons fall. Hans raseri på Leif Pagrotsky blir därmed begripligt. Den nära vännen påminde Persson om hans eget tvivel. Pagrotsky talade till en politisk rörelse, vars majoritet aldrig försonat sig med Europa. Persson förkunnade EMU i Katrineholm – och det regnade.

Konflikten mellan de båda laddar Fichteliusdokumentären med de övergripande frågorna: Vilka är betingelserna för makten, den yttersta politiska makten? Vad betyder lojalitet i politikens centrum?

Göran Persson brukade säga: Ingenting får gå sönder. Han tänkte på statsråd som både måste vara lojala mot honom och kunna hantera det yttre trycket, främst mediernas.

Träffsäkra betyg

I tv-programmen sätter Persson betyg (ofta träffsäkra) på journalister och ministrar som inte höll måttet. Omdömena är som milda födelsedagshyllningar jämförda med Tage Erlanders lustfyllda ministerslakter.

Erik Åsbrink är det mest spektakulära exemplet. Han prövade faktiskt en revolt mot regeringschefen.

Här stod kraftmätningen mellan den tidigare ABF-ombudsmannen och den självmedvetne teknokraten.

Ett socialt drama som följt Persson genom åren: en lantis, en outsider. ”Vi gav honom aldrig en riktig chans”, sa en av socialdemokraternas VU-medlemmar när jag intervjuade för min bok om Göran Persson.

Etiketten ”uppkomling”

För den socialdemokratiska eliten, ofta stockholmsk, var Persson uppkomlingen, parvenyn, Jeppe på berget. Den som skulle, om så behövdes, kuppas bort.

Etiketten ”uppkomling” klibbade fast vid Persson. Fast fick vid slutet av hans regeringstid en helt annan innebörd. Då var han en modern lantjunker, som höjt sig över sin klass och byggt gård. Bygget grävde sönder den sociala grund, det relativt omfattande stödet från löntagarklassen, som skyddat Persson mot aristokratin, också den socialdemokratiska.

I tv-programmen underordnas det social-politiska dramat det individual-psykologiska: Hur tänker makten? Hur ut­övar den sin kontroll? Med lögn, läser jag i de medier som står i givakt för dem Persson kritiserat. Hans historier, beskrivna långt före tv-programmen, är med största säkerhet korrekta – från Åsbrinks statskupp och Schymans utbrott till försöket att värva Carl Bildt till Luftfartsverket.

Skapade osäkerhet

Perssons maktvapen kan beskrivas som ”destabilisering”, att skapa osäkerhet i den nära omgivning för att behålla kontrollen. Med de metoderna drev han Margot Wallström (en gång hans något beskyddande vän) bort från nationell politik.

När skymningen sänker sig över Perssons tid ställer sig alltfler socialdemokratiska politiker i ledet bakom Wallström: Perssons offer.

Många har förlorat sina ämbeten och makt. En del av dem försöker, med Erik Fichtelius som ofrivillig allierad, peka på den som bär skulden till nederlagen: Göran Persson. Han lånade ut ideo­logi och några handfasta argument om arbetets betydelse till den politiska högern. Därmed lämnade han också ifrån sig regeringsmakten.

Han kom tre eller fyra år för sent till sin egen avgång och nu straffas han av historien.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM