ÅSIKT

Tennis har blivit en politisk sport

Därför bör Sverige spela mot Israel –   utan publik på läktaren

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: STENBERGS BILDER, MAGNUS WENNMAN, BILDBYRÅN
offer för politiken Efter våldsamma protester stoppades matchen mot Rhodesia 1968. Nu gäller striden om Robin Söderling och Sverige ska möta Israel inför publik.

1 mars 2009. Daniel Westling knyter, med sitt passionerade sportintresse, an till vackert vårdade traditioner i vårt kungahus. Så här, en vecka före Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel, går tankarna till kung Gustaf V.

En pionjär inom tennisen, känd för sin offensiva lobb. Kungen, klädd i svala vita herrkläder, spelade dubbel med Calle Schröder, berömd för att äta wienerbröd och för sitt suveräna volleyspel. De båda testade serve och offensiv volley mot dåtidens suverän Jean Borotra, den studsande basken och Wimbledon-mästare. Redan här bränns politiken. Borotra var aktiv fascist och kom att sköta idrottspolitiken åt Vichy-regimen, kollaboratör med den nazistiska ockupationsmakten.

Vi rör oss här fortfarande i en idyllisk tid, då idrott och politik hölls i sär. Fotbolls-VM utkämpades med viss glädje i Mussolinis Italien, OS med högtid och pompa i Hitlers Tyskland.

Idrotten bevarade sin numera hotade autonomi och diktatorerna kunde vara tacksamma.

Tennisen, länge kallad den vita sporten och därmed associerad med oskulden, blev ett av de första offren för politiken. Platsen var Båstad.

Striden gällde Davis Cup-lagets rätt att spela mot Rhodesia, den vita rasistdiktaturen. Bo Widerberg filmade, Mikael Wiehe sjöng, aktivister skar sönder vattenslangar, publiken på tennisstadion gjorde uppror. Matchen stoppades. Svenska högerledare som Yngve Holmberg och Gösta Bohman kände sig kränkta över att inte Ian Smiths tennislag (Adrian Bey och Frank Salomon) välkomnades, de rasade mot ”vänstermobben”.

Båstad återhämtade sig. Björn Borg hann lyfta tennisen till svindlande nivåer innan nästa stora kamp om Davis Cup slog ner i nordvästra Skåne. Sverige skulle spela Interzon-final mot Chile, i stort sett på tvåårsdagen av Augusto Pinochets militärkupp. Många påminde sig att de nya chilenska härskarna använt landets största stadion till fängelse, tortyr, till och med till avrättningar av politiska fångar.

Vi var fyrahundra journalister som drog till Båstad dessa gudomligt vackra septemberdagar. Poliserna var drygt tre gånger så många och demonstranterna ytterligare ett antal gånger fler. Matchen övervakades av ambassadör Harald Edelstam, som heroiskt räddat mängder av chilenska demokrater undan Pinochet, och Tage Erlander, som likt en äldre statsman vädjade om att matchen skulle spelas (mötesfrihet) och om lugn och stillsamma demonstrationer. Han kunde bara vaka över den mindre och första marschen, den som Socialdemokraterna ordnade.

Björn Borg avfärdade i första matchen (efter trög start), den chilenske tvåan Patricio Cornejo. Journalister och poliser satt lätt utspridda på läktaren tillsammans med den specialinbjudna publiken. Allmänheten hade inte fritt tillträde.

Allt skulle avgöras den andra dagen. Demonstrant-erna förberedde sin marsch genom Båstads villaträdgårdar. Äppelträden lyste av tunga röda frukter. Lugna protestmarscher, bortåt 7?000 deltagare. De nådde torget i Båstad när Björn Borg och den oberäknelige Ove Bengtson hade värmt färdigt inför dubbeln. Helikoptrar mullrade. Venceremos, skrek demonstranterna och Borg/Bengtson bekräftade detta med en ganska lätt vinst.

Davis Cup i Båstad 1975 kunde vara modell för Davis Cup i Malmö 2009. Sverige bör spela tennis mot Israel.

Inga FN- bojkotter mot staten förekommer; USA:s vetorätt är en yttersta räddning. Ingen israelisk politisk kraft eller fredsorganisation av betydelse begär, likt en gång ANC i Sydafrika, isolering av Israel. Sådant skulle troligen bara gynna de redan hotfullt dominerande högerextrema partierna.

Däremot är det naivt och rentav omdömeslöst, helt enkelt en principfast väg mot kaos, att öppna matchen för allmänheten; sånt begrep arrangörerna i Båstad för mer än trettiofem år sedan.

En sportkrönikör skriver med en självförtjust fnittrig formulering att matchen ska spelas med fullt publikt pådrag fast ”Gaza torskade”.

För att hålla fast vid den bilden:

I matchen mellan israeliska fosforbomber och palestinsk civilbefolkning släpptes inte ens journalister in, långt mindre den tävlingsintresserade allmänheten.