ÅSIKT

Efter sex år av krig – kvinnoförtrycket ökar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AP, AFTONBLADET BILD
Utlovade befrielse Condoleezza Rice och Laura Bush lovade att det amerikanska bombkriget skulle befria kvinnorna i Irak. Men än så länge har deras löfte inte infriats.

15 FEBRUARI 2009. Den 20 mars infaller den sjätte årsdagen av USA:s och deras ärelösa allierades bombangrepp mot Irak.

Man kan som Nadje al-Ali påminna om att i Irak lever tre miljoner änkor. al-Ali kommer från Irak,

numera är hon framstående genusforskare vid Londons universitet. Hon deltar i den irakisk-brittiska kvinnorörelsen Act Together.

Krigen har deformerat befolkningsstrukturen. I Irak är 65 procent av befolkningen kvinnor.

Nyligen avgick Iraks kvinnominister Nawal al-Samarrai i protest: Samhället faller sönder. Vi lämnar en armé av änkor åt hopplöshet. 70 procent av dem får inte någon ersättning. Samarrais kvinnoministerium hade en budget på 7 500 dollar i månaden. Pengar, som i det korrupta Irak, inte ens skulle räcka till att muta en underordnad posttjänsteman.

Nadje al-Ali har i en av sina böcker gjort en övergripande sammanfattning av de kvinnliga villkoren, från 1948 till nutid. Irak skapade redan 1959 en lag som jämställde män och kvinnor. Saddam, diktatorn, ansåg att hans stat hade nytta av kvinnor; de gavs rätt till kvalificerad utbildning och till arbetsmarknaden. På 80-talet skedde en omtolkning: Kvinnornas stora uppgift var, förklarade Saddam, att föda soldater till kriget. Minst fem barn per familj påbjöds.

Ur ruinerna av det första Irak-kriget och av de hårda sanktionerna följde fattigdom, extremt hög barnadödlighet, massarbetslöshet. Kvinnorna tvingades att under desperat eländiga villkor hålla samman amiljerna. Hundratusentals män hade dödats i krigen.

Nadje al-Ali påminner om att Laura Bush och Condoleezza Rice lovade att det amerikanska bombkriget skulle befria kvinnorna i Irak. 120 kvinnor berättar i al-Alis bok om det söndersargade vardagslivet: elen som fungerar ytterst sporadiskt, vatten som för det mesta är obrukbart och om de vidriga sanitära villkoren. I Bagdads ruiner överlever 250 000 squatters: kvinnor med sina barn, skyddslösa, utarmade, utsatta för övergrepp, våld och våldtäkter. Flickor kidnappas och fraktas iväg till helvetet som sexslavar.

Jag minns samtal förra året med tre irakiska kvinnor, på besök hos Kvinna-till-Kvinna. De berättade förfärade om en ny lag, nummer 41. Den ger varje religiös riktning rätt att för egen del tillämpa äktenskapslagstiftningen och kvinnors rättigheter. I religiöst sekteristisk tolkning kan lagen rättfärdiga och legalisera tvångsgifte, hedersmord, kontroll över och degradering av kvinnor.

al-Ali distanserar sig från den primitiva föreställningen att detta beror på islam. Skulden ligger hos den extrema fundamentalism, som följt på ockupationen och därmed blivit en skapelse av krigsmakten USA. Med kriget har följt en systematisk etnisk, tribalistisk och religiös rensning: shia-majoriteten för sig och sunniter på andra sidan de murar som bokstavligen byggts mellan folken. I ett skede av kriget, inledningen, beväpnade USA de shiitiska miliserna. Senare köpte de Saddams sunni-soldater, satte på dem uniform och stoppade dollar i deras fickor. Det är dessa miliser som leder förtrycket av kvinnor och straffar, till och med dödar, dem som bryter mot taliban-liknande regler. Befolkningen styckas i mer eller mindre stora sekter, främmande för den gemenskap som kunde gälla tidigare. al- Ali säger, lite lustigt mitt i misären: Vi har inga sushi längre, inga sunniter som gifter sig med shiiter.

Irakiska kvinnoorganisationer, med rötter och styrka tillbaka till kampen mot de brittiska ockupanterna från tiden efter första världskriget, begärde hos den dåvarande amerikanske ståthållaren Paul Bremner, att det nya parlamentet skulle garantera en kvot på fyrtio procent kvinnor: ”Vi sysslar inte med kvotering”, sa Bremner, i full färd med att dela upp land, administration och makt i enlighet med de religiösa gemenskapernas storlek. Bremners amerikanska hov intervjuas av al Alis medförfattare Nicola Pratt. Ur samtalen stiger ett närmast osannolikt förakt också för den blekaste feminism, däremot stor beundran för George W Bush.

al-Ali dedicerar sin bok till ”faster Salima”. Hon kvävdes till döds. Ockupanten hade påbjudit undantagstillstånd. Ambulansen kunde inte hämta svårt cancersjuka Salima för vård.

ARTIKELN HANDLAR OM