ÅSIKT

Reinfeldts största moraliska nederlag

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det nya Sverige  Regeringen vräker ut ansvaret på de mest utsatta. Trygghetssystemet skärs ner, en tvingande låglönemarknad öppnar sig, usel arbetsmiljö kan accepteras. Så har Sverige förändrats med regeringen Reinfeldt.

Ibland kan man iaktta när en regering rämnar, politiskt och moraliskt. För Fredrik Reinfeldt och hans statsråd inträffade detta magiska ögonblick i veckan. 17 000 (inom några år kan det bli 50 000) sjuka människor fick beskeden: ni kostar för mycket, era rättigheter och er försörjning måste drastiskt försämras. Ni ska omskolas för arbetsmarknaden. Varseltiden skrivs till några veckor.

När cancerläkare varnat för förfärande konsekvenser preciserade sig regeringen: Sjuka med metastaser kanske inte behöver stå i den oändliga arbetsmarknadskön. Den begränsningen ska, antar regeringen, uppfattas som humanitär, en gest mot dem där cancern hunnit gröpa ur kroppen. Kanske skulle de svårast sjuka ha svårt att konkurrera. Massarbetslöshet råder och arbetsgivare­ anställer bara i yttersta undantagsfall sjuka­ eller långtidsarbetslösa. Och då ­oftast mot statlig betalning.

Vanligtvis betraktas arbetslöshet som ett grundläggande samhälleligt ont. För regeringen är det de arbetslösa som är problemet. Den sociala frågan har blivit individuell och privatmoralisk. Därför skärps kraven på dem utan jobb.

A-kassan rustas ner, ersättningsnivåerna­ i försäkringssystemen sänks kraftigt.

Den arbetslöse måste acceptera förelagda jobb, också om lönen är runt 11 000 i månaden. Runt om i Europa talar man om Generation 1?000. ­Arbetande fattiga som tjänar 1?000 euro i månaden. Vi är på väg dit. Reinfeldt är öppenhjärtig, åtminstone inför europeiska medier: Vi vill ha en arbetsmarknad för okvalificerade. Och i den sortens branscher behöver man ­inte ens kunna tala svenska, sa han till Le Monde.

Den ideologiska överbyggnaden kallas utbudspolitik. Medborgare ska stå till ­arbetsmarknadens förfogande, också till de eländigaste villkor. Huvudproblemet är: det finns inga jobb. Allra minst för de bortåt 200?000 som sedan flera år varit arbetslösa. Utanförskapet, som Reinfeldt skulle bekämpa, har vuxit med en kvarts miljon under hans regeringstid.

Den stora gruppen marginaliserade ges ingen kvalificerad arbetsmarknads- eller vuxenutbildning. De kan möjligen överlämnas till en mer eller mindre privatiserad arbetsförmedling som ofta köper utbildningstjänster från charlataner. (Aftonbladet har visat det i en artikelserie).

Utbudspolitiken sprack som idé och praktik när den visade sig att också långtidssjuka, med deltidsjobb eller i rehabilitering, ska drivas in i torftiga arbetsmarknadsprogram och till ersättningar så låga att socialbidrag kan bli oundvikliga.

Helsingborgs symfoniorkester redogör för ett fall som blir klassiskt. En violinist, snart färdigrehabiliterad, tvingas av regeringspolitiken bort från orkestern och in i åtgärder, kanske i arbetslöshet.

Möjligen inget problem för en regering som använder platt-tv som kulturpolitiskt emblem.

En grundläggande idé i välfärdssystemet är riskspridning. Medborgaren försäkras för olika risker i livet, sjukdom och arbetslöshet exempelvis. Stat, fack och arbetsgivare bär upp systemet. Samhällsmedborgarna delar någorlunda ­solidariskt på kostnaderna för dessa ­risker.

Denna anständighetens princip är på väg att suddas ut. Regeringen vräker, bokstavligen, ut ansvaret på de mest utsatta. Trygghetssystemen skärs ner, en tvingande låglönemarknad öppnar sig, usel ­arbetsmiljö kan accepteras, anställningsskydd och fackliga rättigheter ska däremot bekämpas. Dessa något abstrakta begrepp har den senaste tiden konkretiserats av sjuka som berättat om hur ­deras värld och villkor kan vara på väg att ­raseras. De avslöjar regeringen Reinfeldts moraliska nederlag. Detta följer, är jag övertygad om, av borgerlighetens ­generellt sett inskränkta sociala perspektiv. I det ryms i stort sett bara medelklassen och de välbeställda. Klassamhället förnekas, också när det blir alltmer och skrämmande väldokumenterat. Precis som i hela Europa.

I den gamla italienska kampsången Avanti Popolo, olyckligtvis mer långlivad än hela det landets vänster, lyder en ­mening: Den som inte arbetar ska inte få äta.

I Bibeln återkommer en liknande formulering.

Kan det vara därifrån Fredrik Reinfeldt hämtar ideologisk inspiration?