ÅSIKT

Antifascisten som högern vill krossa

Garzóns engagemang för Francos offer riskerar att slå sönder hela hans karriär

Foto: AP
Kämpar för människor Den spanska undersökningsdomaren Baltasar Garzon har fällt militärara mördare. Han är besatt av kampen mot terrorism och människorättsbrott. Och den spanska högern försöker bekämpa honom.
LEDARE

18 APRIL 2010. Baltasar Garzón

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Några kilometer öster om Granada gräver spanska arkeologer efter lik. De söker kvarlevor efter dem som den 18 augusti 1936 mördades av general Francos Svarta dödsskvadron. Ett av offren var poeten och dramatikern Federico García Lorca, en av de runt 120?000 medborgare som slaktades av fascister och som skyfflades i jorden, anonyma, dolda för släkt och familj. Långt från de hyllningar, ärebetygelser, helgonförklaringar och påvliga ceremonier som svept in offren på Francos sida. Ian Gibson, Lorcas biograf, säger att efter inbördeskriget mördades ytterligare 50?000 oppositionella.

Länge skyddades detta dödens spanska inbördeskrig av ”glömskans pakt”. Efter demokratins mödosamma seger skulle historien suddas bort, de skyldiga få amnesti och de slaktade republikanerna förbli ”saknade”.

Den socialistiske premiärministern Zapatero är barnbarn till ett av Francos dödsoffer. Zapateros föregångare, högerledaren Aznar, samarbetar med en Franco-nostalgisk stiftelse.

Baltasar Garzón, undersökningsdomare som framgångsrikt bekämpat Chiles diktator Pinochet och andra terrorister, bröt för två år sedan ”glömskans pakt”. Han, som likt García Lorca kommer från Andalusien, vill öppna Franco-tidens massgravar, försöka identifiera de döda och ge dem upprättelse.

Garzón, med sin vitalitet och sitt demokratiska engagemang, förkroppsligar den fri- och rättighetskamp som kommit att hota förtryckets och den diktatoriska ledarens själva maktcentrum vari världen de än befinner sig. Han är mer trogen juridikens metoder än politikens och hoppade, efter en kort 90-talskarriär, av samarbetet med Felipe González socialistregering.

Garzóns engagemang för Francos offer riskerar att slå sönder och radera hela hans spektakulära juridiska karriär. Han anklagas nämligen för att ha överträtt sina befogenheter; hans undersökningar bryter, påstås det, mot amnestilagen från 1977. Denna juridiska kontrarevolution ledd av medlemmar från det gamla fascistiska falangistpartiet och från högerextrema Manos Limpias (”rena händer”) har fått stöd från en domare i Högsta Domstolen. I nästa vecka (22 april) kan avgörandet falla – Garzon kan för tjugo år framöver stängas av som domare.

En bred internationell kampanj, stödd av flera hundra människorättsorganisationer, har mobiliserats för Garzón och hans uppdrag att söka ett slags rättvisa.

Garzón kan beskrivas som besatt av kamp mot terrorism och människorättsbrott; han har fällt militära mördare från Argentina-diktaturen och störtat ansvariga spanska socialistministrar, som sände dödspatruller mot ETA-aktivister. Han ledde sedan en kompromisslös kampanj för att eliminera baskiska ETA som politisk kraft. Han prövar att ställa Bush-administrationen till ansvar för övergreppen på Guantánamo.

I sin reaktion på Garzón delar Spanien upp sig som i en reflex från inbördeskriget. Högern, den extrema och den mer moderata, bekämpar honom.

Som motvikt till högern höll de två stora landsorganisationerna och flera ledande intellektuella nyligen solidaritetsmöte för Garzón. Högerledaren

Mariano Rajoy betecknade detta antifascistiska möte på Complutense-universitet som ett försök till statskupp.

Jag la märke till att den geniale filmregissören Pedro Almodóvar var när-varande på universitetet. Han talade om det spanska samhällets skuld till dem som förlorade kriget och till de mer än hundratusen, som kastats i massgravar. Om Garzón skulle förlora vore det som om Franco kommit tillbaka, sa han.

Almodóvar gör för närvarande en film med den 90-årige författaren Marcos Ana, politisk fånge hos Franco från 1939 till 1961. Den spanske filmregissören prövar ofta i sina filmer försoningens tema. Långt innan katolska kyrkans pedofilaffärer exploderade skildrade Almodóvar (i La Mala Educación) sin skoltid där tassande, tafsande präster, offer för sin kyrkas perverterade sexualsyn och hierarkiska system.

Försoning är möjlig, visar Almodóvar, fast först sedan historien blottlagts, offren rättfärdigats och bödlarna erkänt.

Den moralen är också Garzóns. Därför utmanar han Francos arvtagare.