ÅSIKT

Strauss-Kahn klädde av den franska eliten

Fransmännen vill inte tro vad de hör och ser

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Inte långt från Paris centrum ligger Neuilly inbäddat, lummiga trädgårdar, påkostade små palats, sportklubbar, exklusiva restauranger. I Neuilly levde länge Dominique Strauss-Kahn och där växte Nicolas Sarkozy upp. Frankrikes rikaste man Vincent Bolloré har samlat sin familj i Neuilly. Bolloré finansierade Sarkozys bröllopsresa; han har varit affärskollega med Strauss-Kahn.

Nyligen förklarade François Hollande att han kandiderar till nästa års presidentval. Han var i ett decennium partiledare för socialisterna. Hollande minns Neuilly från sina barndomsår där.

Till den franska elitens geografiska gemenskap kan läggas ett gemensamt kulturellt kapital. De utvalda har med få undantag avancerat från de främsta gymnasierna till högskolan ENA.  Där avlägger de exklusiva examina och har erövrat livslång position i maktens absoluta centrum. Dessa extremt högutbildade kan välja: statsapparaten, industrin eller politiken. Mellan dessa olika maktfält finns tydliga vägvisare; få går vilse.

Dominique Strauss-Kahn hamnade i politiken, men höll alltid öppet för näringslivet. Mer lukrativt. Då och då snubblade han, anklagad för mutbrott och annat fiffel. Han ville bara hjälpa sina vänner, exempelvis Karl Lagerfeld, som dekorerar och klär eliten.

Frankrike störtade monarkin men behöll respekten för arv, titlar och välarrangerade äktenskap.

Dominique Strauss-Kahn och Anne Sinclair förenades, om än i medelåldern. Han var en politikens blixtrande, akademiska stjärna, hon en av tv:s mest uppburna och begåvade politiska journalister.

François Hollande, som vill bli presidentkandidat, var länge gift med Ségolène Royal, som varit kandidat till att bli statschef. Numera lever Hollande med en politisk journalist. Politiken och journalistiken lever i ett något incestuöst förhållande.

Elitens regler kan vara stränga. Nicolas Sarkozy blev president men kände ­inte lagarna. Han klädde sig i guldhalsband, bar de dyraste armbandsur och valde vräkiga restauranger. President Bling-Bling fnös de utvalda. Sarkozy bröt mot kulturella tabun, han skröt med att han inte läste klassisk litteratur.

Presidenten har aldrig återhämtat sig; han blir aldrig annat än en parveny, en nyrik, uppkomling.

Sociologen Pierre Bourdieu, som genomskådade den franska maktstrukturen skarpt som 1600-talets Molière, använde begreppet ”symboliskt kapital.” Eliterna bygger kulturellt, ekonomiskt och socialt kapital både för att erövra makten och för att förvalta samhällssystemet.

Knappast någon behärskade detta spel så suveränt som Dominique Strauss-Kahn. Hans familjeförmögenhet mäts i hundratals miljoner men väger lätt mot hans globala ekonomiska kapital.

Han styr Internationella v­alutafonden och finansfurstar och regeringar är hans vasaller. Han har befäst sin position genom svårslagna sociala talanger: vittförgrenade personkontakter, språklig briljans och han har mötts av underdånig respekt av medierna. Han dominerade sitt hemlands politik utan att ens vara närvarande. Opinionsmätningar lyfte honom till himlen. När han intog sitt eleganta sommarhus i Marrakesh öppnade han salongerna för ett halvdussin socialistiska politiker. De skulle göra upp om presidentvalet, främst om dagordningen. Strauss-Kahn ville vänta med att kungöra sin kandidatur. Han fick sitt löfte och hans främsta rival Martine Aubry (dotter till Jacques Delors), som är socialist på allvar, drog sig tillbaka.

När Strauss-Kahn slet av sig kläderna på sitt New York-hotell blev hela den franska eliten naken.

Fransmännen vill inte tro vad de hör och ser. Deras samhällssystem slits sönder lika enkelt som ett par underkläder.

Tystnad utbreder sig i de kretsar som sedan barndomen lärt sig deklamera, konversera och läsa poesi. Längst bort i hörnet finns Marine Le Pen. Hur många fler lockar hon nu? Hon, av alla, lovar att arbeta för att reparera Frankrikes skadade anseende. Fallet kunde inte ha blivit djupare.

Strauss-Kahn skriver i sin bok La Flamme et la Cendre (Lågan och askan), att underklassen aldrig på allvar kan bli en del av det parlamentariska livet, den är för benägen att ta till våld.

Så har den franska eliten alltid sagt när den våldfört sig på underklassen.

Av Strauss-Kahns karriär återstår endast aska.

ARTIKELN HANDLAR OM