ÅSIKT

Kapitalets nästa offer blir Spanien

Katastrof väntar politiska vänstern

Foto: AP
Har slagit läger Puerta del Sol i Madrid har förvandlats till ett läger för desillusionerade människor som har tröttnat på den ekonomiska krisen i Spanien.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

UGT, en av de spanska landsorganisationerna, tickar på sin hemsida fram antalet arbetslösa. Snudd på fem miljoner. Siffrornas innebörd konkretiseras på ­Puerta del Sol, Madrids klassiska demonstrationstorg, numera förvandlat till upprorsläger för ”los indignados”, de upprörda eller upproriska: arbetslösa, utslagna, marginaliserade ungdomar och många inom den växande arbetslöshetsarmén. Flera miljoner har demonstrerat.

Puerta del Sol dekoreras av en väldig och obehagligt aktuell målning av Goya; den föreställer ett spanskt självständighetsuppror. Då var det 1800-tal.

Spanjorerna ska nästa söndag välja nytt parlament. En katastrof väntar den politiska vänstern. Den söker skydd i nostalgin. Strax söder om Sevilla, i Dos Hermanas (”Två systrar”), samlade Felipe González och Alfonso Guerra (två bröder) valmöte för 20 000. Symboliken är given: Felipe, Guerra och deras krets av socialister förberedde, i Sevilla, upproret mot Franco-styret. Med den unga segrande socialistgenerationen följde La Movida – en lyckligt befriad livsstil, långt bortom prästerskapets, arméns och fascismens kontroll. Den lätt deliriska glädjen syns i Pedro Almodóvars tidiga filmer. Till detta Spanien kom gamla östeuropeiska kungar sedan Muren och Sovjet fallit. De ville lära av Felipe och kung Juan Carlos hur diktaturer skulle omvandlas till ­demokratiska monarkier.

Numera är filmer om Spanien svarta; ett starkt exempel är Alejandro Inàrritus ”Biutiful”– en nedstigning i ett Barcelona­helvete. I filmen finns en kort dialog ­mellan en byggdirektör och en försäljare av utländska, rättslösa, outbildade ­arbetare: ”Håller du inte tillgodo med dem så får du ta fackanslutna arbetare”, säger försäljaren. En tredjedel av de spanska löntagarna är helt utan anställningsskydd.

Spaniens ekonomiska tillväxt skapades genom hyperexploatering av mark, ­turism och uselt avlönade arbetare, med tiden allt oftare afrikaner. Under González första decennium räknades sju miljoner nya jobb in, tillväxten var år efter år hög. Utländskt kapital köpte in sig och kunde håva in svindlande miljardvinster. Kuster och naturområden skövlades. ­Industrin förblev torftig.

Den spanska medelklassen mådde väl; den kunde bygga sig sina egna hem och låna från de frikostiga sparkassorna. ­Husen belånades och konsumtionskraft frigjordes. Ett slags Keynesianism, ­baserad på ägarnas rätt att ständigt ­belåna sina tillgångar, resonerar de spanska ekonomerna Isidro López och Emmanuel Rodríguez.

Systemet har brutit samman och det väldiga sparbanksnätet är söndertrasat. Storbankerna räddas av Latinamerika och oändliga statssubventioner. I södra delen av Spanien reser sig ödebyggen. Ingen har råd att bo där, allt färre från norra Europa köper sig reservbostad. Den väldiga hären av byggnadsarbetare upplöses och med den en rad andra ­kategorier arbetare.

Den socialistiske premiärministern ­Zapatero har redan lämnat in en avskedsansökan – till sitt parti. Hans efterträdare Alfredo Pérez Rubalcaba, en 60-årig energisk kemist med erfarenheter från flera ministerier, ska försöka rädda de ­socialistiska mandatförlusterna till färre än 70. Han måste skydda partiets sista stora fäste, lantarbetarnas Andalusien.

Högerpartiet Partido Popular (PP), som tar över Spanien, har sina rötter i postfascismen. Dess grundare, Manuel Fraga Iribarne, var minister hos Franco. Den gången jag samtalade med Fraga bad han om en hälsning till sina vänner Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Jag har framfört den.

PP har demokratiserats en del men lyssnar gärna och välvilligt till den mäktiga katolska kyrkan, numera styrd av Madrids ärkebiskop Rouco Varela. Han fördömer både demonstrerande ungdomar och nutidseuropéer: de har förstört sina liv genom att vända sig bort från Gud. Varela vill återupprätta den katolska staten.

Felipe González förenade Spanien med Europa; det var hans stora bedrift. Han ville skydda Spanien mot landets auktoritära arv. Spanien kommer, under ­högerns ledning, att förbli troget Europa, på väg att förverkliga den auktoritära kapitalismen.