ÅSIKT

Med skolan kom kärleken till påsk

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag inleds påskveckan. En högtid som jag har kommit att älska med åren. Det var framförallt via skolbänken som jag lärde mig hur påsk ­firas. För det ska gudarna veta – den som aldrig har hört talas om den svenska påsken kan omöjligen klura ut vad man ska ha påskris och färgglada ägg till.

Men först. Det fina med ­påsken är att den saknar julens hets med långa julklappslistor, sillinlägg och storstädning. Och man ­slipper göra ­sista-sekunden besök på en ­bensinmack för att man råkar ha glömt köpa present till en släkting. På självaste julafton.

Nej, med påsken är det ­annorlunda. För det mesta är den bara okomplicerad och trevlig.

Minns att min första kontakt med gula fjädrar började på lågstadiet. Då, när klädkoden var mjukisbyxor och skofria fötter inomhus, vigdes skärtorsdagarna åt påskpyssel. Vi klippte och klistrade, ritade och målade. Det blev en hög med påskort som aldrig skulle bli skickade och färgglada ägg som aldrig blev uppätna.

Men viktigast av allt var att jag tog hem alstren och visade stolt upp dem för mina föräldrar. Vi försökte ­klura ut vad kycklingar och Jesus hade med varandra att göra utan att lyckas något vidare. För visst firas påsk världen över och även i Mellanöstern. Men den svenska ­varianten av hög­tiden är – tja, hur ska man uttrycka det – ­lite annorlunda.

Sen kom det här med påskkärringar.

I tredje klass i skolan fick vi skolbarn uppdraget att klä ut oss till påskärringar. Uppgiften som jag hade med mig hem var alltså, ta lager på ­lager med klänningar, gärna i stora mönster och blandade ­färger. Ta mammas rödaste läppstift på kinderna och måla mörka prickar ovan på det. Och på huvudet ska det vara en knuten sjal.

Alltså, att komma hem med en sådan beskrivning till föräldrar som aldrig har sett påskäringar var en utmaning. Minst sagt. Och på den tiden fanns inte Google.

När det väl var dags att äta påskmat var det till en början en besvikelse.  Det var ju i princip samma mat som på julafton och mid­sommar. Kokt potatis, inlagd rå fisk, kallrökt lax och gräddfil. Inte ens påskmusten var originell. Det var bara etiketten som skiljde sig från ­julens.

De egengjorda påskkorten från barndomen ligger hemma någonstans i någon byrå­låda. En påminnelse om att kultur inte är något man föds med, det är ­något man lär sig.

ARTIKELN HANDLAR OM