ÅSIKT

Hyllade peshmerga har funnits länge i Sverige

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Peshmerga. Plötsligt möter jag ordet överallt. I tidningar, på radio och i sociala medier. En vän uttryckte det hela som en ”otroligt märklig känsla”. Vi är många i Sverige som växt upp med ordet men aldrig tidigare hört det nämnas i offentligheten. Peshmerga betyder ”den som möter döden”. Det är en beväpnad gren av den kurdiska befrielserörelsen och bildades på 1920-talet för att försvara människorna i de kurdiska regionerna.

Och så nu, från ingenstans, talar hela världen om den kurdiska armén. Ibland med en poppig framtoning. Som när rapparen Lilla Namo lägger upp bilder på sig själv poserandes i egendesignade tröjor med namnet peshmerga. Eller som när artisten Petter nyligen bar en liknande tröja på en konsert. Någon skrev på mikrobloggen Twitter att om hon skulle få barn skulle hon döpa hen till peshmerga.

Men bakom allt detta finns en föräldrageneration. En stor grupp äldre svenskar med rötter i Mellanöstern som en gång i tiden själva deltog i peshmerga. Deras berättelser har sällan berättats, än mindre har deras erfarenheter setts som värdefulla. En kvinnlig bekant berättade en gång att hon led av att hennes gärningar aldrig räknades som kunskaper.

– Det är inte som att du kan skriva i ditt CV, att du har en massa erfarenheter från din tid som gerillasoldat, sa hon.

Så vad gjorde våra föräldrar i peshmerga? När Saddam Hussein tog makten 1979 i Irak blev socialister och oliktänkande irakier fängslade, torterade och avrättade. Det blev därför naturligt för oppositionen att samarbeta med rebellerna i norr. Peshmerga fungerade som paraplyorganisation för den irakiska befrielserörelsen. Målet var att bekämpa diktaturen och strida för allas lika värde och rättigheter. Därför krävde även kvinnorna att få delta på lika villkor som männen. Det kännetecknar, än i dag, peshmerga.

Jag tittar på min mamma och känner stolthet när hon berättar om tiden i bergen. Hon hade knappt fyllt tjugo år när hon ensam gav sig av till Kurdistan. Och livet var svårt. Attackerna från irakiska regimen pågick utan uppehåll. Därför var rebellerna ständigt tvungna att röra sig från ett gömställe till ett annat. Hon beskriver byborna som tog emot dem som en varm famn.

– Alla visste att när peshmerga knackar på dörren betyder det att de behöver mat, säger hon.

Vad hade du med dig när du vandrade bland bergen, frågar jag.

– En liten väska med ett ombyte, ibland en radio, en bok och lite te och socker, säger hon.

Det syns inte på min mamma eller någon av hennes vänner från peshmerga. Men de bär alla på en sorg efter förlorade kamrater och släktingar.

Ingen kan heller av­läsa all den kunskap och erfarenhet som de bär med sig från de svåra åren. Det står inget om det i deras CV:n. Men jag hoppas att de kan räta på ryggen nu när peshmerga är ordet på allas läppar.

ARTIKELN HANDLAR OM