ÅSIKT

Pappafeminister, ni måste flytta på er

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: SF
Författarna Sören Olsson och Anders Jacobsson har meddelat att de tänker uppdatera Berts syn på tjejer för att ”mycket har hänt sedan dess”.
LEDARE

Totte badar, Nicke är ­nyfiken och Pelle har en ficklampa. Pojkar, pojkar, pojkar. Om man bara ­läste barnlitteratur skulle man kunna tro att världen består till 95 procent av killar.

Vid ett tillfälle när jag skulle natta min dotter och läste om en ”hon” . Då rättade min ­tre­åring mig och sa ”det heter han”. Det där fick mig att reagera. Till och med när en bokfigur är en hon tror min dotter att ­något är fel och att det borde vara en han.

Jag är glad att jag hade böcker som Pippi Långstrump när jag växte upp. Men nu i efterhand tycker jag att det känns lite sorgligt att det krävdes en tjej med extraordinära krafter för att hon skulle bli en populär och allmänt ­accepterad ­figur. Få böcker och filmer handlade om helt vanliga ­tjejer.

Kanske var det därför som jag försökte gilla Bert- och Suneböckerna. Just för att de gestaltade vanliga ­killar med alldagliga problem. Men böckerna lämnade alltid en bitter eftersmak hos mig. Något skavde rejält när det kom till smågrabbarnas sexism. Det var inte kul. Än mindre roligt blev det när killarna på min skola försökte skoja bort tafsandet med hänvisning till Bert-citat.

Minnet tycks vara kort i den svenska debatten. På 1990-talet ansågs pojkar som visade ”intresse” för tjejer som något oskyldigt och en del av den svenska kulturen. Tafsande smågrabbar var något ­tjejer helt enkelt fick lära sig att leva med.

När nyheten damp ner om att Bert Ljung kommer tillbaka på vita duken började jag kallsvettas.

Författarna Sören Olsson och Anders Jacobsson har med­delat att de tänker uppdatera Berts syn på tjejer för att ”mycket har hänt sedan dess”. I en intervju förklarar författarna att de dessutom nu har ­döttrar själva. Men faktum är att ingenting har hänt. Redan då fanns tjejer som protesterade mot objektifieringen i böckerna. Kritik som författarna varken lyssnade till eller tog på allvar.

På senare tid har det dykt upp en debatt om fenomenet pappafeministen. Pappor som intar en beskyddarroll med hänvisning till sina döttrar. Det kan tyckas gulligt men är knappast radikalt. Tvärtom finns det något djupt reaktionärt i att omvandla feminism till en beskyddar­verksamhet. Som journalisten Ida Ölmedal skriver på Expressen kultur: ”Nog ­spelar det roll i vilken spegling av kvinnan ens feminism börjar? I en beskyddar­instinkt: Det kunde ha varit min dotter. Eller i en identifikation: Det kunde ha varit jag.”

Hon har en poäng. Hade fler män landat i insikten ”det ­kunde ha varit jag” så hade följderna antagligen blivit annorlunda.

Det är bra att Bert-­författarna tagit till sig av den senaste debatten om tafsande. Men det hade varit ännu bättre om Bert tagit ett kliv tillbaka och låtit en helt vanlig tjej ta plats i barn- och ungdomslitteraturen. I slutändan handlar feminism om att ge tjejer makt och utrymme.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

ARTIKELN HANDLAR OM