ÅSIKT

Överlever Olmert Israels krigsfiasko?

Kriget mot Libanon – ett militärt och politiskt magplask

Foto: ALEX KOLOMOISKY/AP
Faller snart De alltmer akuta utrikespolitiska kriserna gör att den impopuläre Ehud Olmert i alla fall för stunden kan sitta kvar som Israels premiärminister. Annars hade han redan tvingats avgå.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

31 januari 2008. Den i alla avseenden tunga rapport som den åldrade juristen Eliyahu Winograd i går lämnade över till premiärminister Ehud Olmert kunde vara en bilaga till dennes avskedsansökan.

Winograds två rapporter beskriver detaljerat alla militära felkalkyler och missgrepp under sommarkriget 2006 mot Libanon och Hizbollah. Tusentalet libaneser, främst civila, dödades. Hundrasextio israeler, främst militärer, offrades. Trots att fred förhandlats fram i FN och skulle effektueras inom sextio timmar fortsatte Israel med massiva bombattacker, som också dödade trettiotre israeliska soldater.

Misslyckades med målet

Den israeliska opinionen förlorade sina illusioner om en trygghet baserad på militära aktioner. Krigets mål, att befria israelisk gisslan i södra Libanon och att eliminera Hizbollahs styrka, misslyckades.

Ansvar har utkrävts av ansvariga generaler, som avgått, liksom dåvarande försvarsministern Amir Peretz tillika ledare för labourpartiet.

Frågan ställs nu om Olmert också måste ta konsekvenserna av det militära och politiska fiaskot och avgå. Argumenten mot honom är tunga. Från de usla militära förberedelserna till de ogenomtänkta politiska kalkylerna.

Under mer normala politiska villkor hade den impopuläre Olmert fallit. Nu måste hans öde vägas mot de inrikespolitiska alternativen och de alltmer akuta utrikespolitiska kriserna.

Nyval gynnar högern

Labourpartiets generalsekreterare krav på Olmerts avgång stöds knappast av den reelle partiledaren försvarsminister Barak. Ett nyval skulle slita labour i ännu mindre stycken och med allra största säkerhet förvandla högerledaren Netanyahu till regeringschef. Därmed skulle inte ens försök till fredssamtal prövas. Däremot skulle de olagliga bosättningarna på palestinsk mark expandera och den militära repressionen mot palestinierna bli än värre.

Att den svage Olmert måste räddas för att fredsarbetet ska hållas vid liv är en sorglig paradox. Bedrövelsen blir inte mindre av att Olmert delar sin svaghet med samtalspartnern Mahmoud Abbas. Den palestinske presidenten, som kallas västvänlig, har vunnit vissa humanitära fördelar men inte en enda märkbar politisk framgång under samtal med sina beskyddare.

Utmanas av Hamas

Nu utmanas han och hans administration på nytt av Hamas som genom att låta spränga muren kring Gaza för att befolkningen ska kunna smaka av frihet och förse sig med livsviktiga varor. En folklig Hamas-strategi i vacker kontrast till rörelsens tidigare blodiga och förtryckande praktik.

I går nådde Hamas förhandlingsbordet i Kairo. Där var lämpligt också Abbas. Ett slut på de palestinska striderna är ett villkor för meningsfulla fredssamtal. De är lättare att föra med Olmert än Netanyahu.

OS

ARTIKELN HANDLAR OM