Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vi ser på varandra och konstaterar självklart att vi duger

   Elisa och jag promenerar gata upp och gata ner i New York. Från China Town till Central Park är det ganska långt, men om man pausar med en bio och en kaffe vid Union Square blir det fem underbara timmar.

Vi går och går, pratar och pratar. På tredje dagen i världens coolaste stad är samtalet nere vid väsentligheterna. Vi resonerar om oss själva och våra relationer, tänker på hur vi är och på hur vi skulle vilja vara (naturligtvis med avbrott för ännu en latte från Starbucks, en alltid lika förundrad stund inne på maffiga Grand Central Station).

Ganska ofta landar samtalet i våra könsroller, hur den förbaskade kvinnligheten präglar oss.

 

Samtidigt, hemma i Sverige, presenteras embryot till Sveriges första feministparti. Styrelseledamoten Sofia Karlsson bryter igenom och glimmar till på den kaotiska presskonferensen.

”Jag är med i Fi därför att jag är arg och jag har alltid varit arg, från högstadiet när jag och mina tjejkompisar blev kal­lade för horor. Jag upptäcker att jag alltid blir bedömd för det kön jag har och inte för den jag är”, säger hon.

Så är det med feminismen, vilken form och vilket engagemang den än tar sig. Vreden växer inte bara ur de könsorättvisor som kan mätas statistiskt: lönegapet och maktgapet och det löjligt lilla stödet till kvinnojourerna.

 

Nej, manssamhället känns och bränns på ett betydligt mer personligt plan. Detta att bli sedd som kvinna och inte som människa, detta att ständigt vara den andra och den underordnade – det sätter sig på självkänslan. Räcker jag? Duger jag? Skulle jag inte kunna vara på något annat sätt, lite mer – hmm – kvinnlig?

 

Manssamhället lägger sin kalla hand över själen, gör självförtroende till något som väldigt många tjejer inte har utan måste försöka erövra.

”Ni vet den där känslan när man kommer hem: ’fy fan vad dum i huvudet jag är, hur kunde jag säga så mycket dumma saker’. Skam över kroppen, skam över hur man ser ut, över hur man låter, allt man säger, en känsla som bara pågår och äter sig in”, säger feministen Josefin Brink i Bang nr 1/2005, med temat självkänsla.

 

Jag slukar texterna på planet över Atlanten och tänker att den här tidningen är det bästa inlägget i den feministiska debatten på länge. Bang tvingar läsaren att se hur strukturerna och individerna hör ihop och präglar varandra. Hur tjejer som mår dåligt – utan att frånhända sig ansvar för sina egna liv – kan finna anledningar till sin vrede och sin sorg i ett manssamhälle som med sitt förtryck och sina orättvisor håller tjejer korta och nere.

Någon självömkan är det inte tal om: flera av texterna problematiserar bilderna av ”tjejerna som mår dåligt”, varnar för att de kan bli självuppfyllande och stranda i ännu mer underordning.

”Tjejer hamnar ofta i skiten för att det är väldigt socialt accepterat – och till och med nästan önskvärt – att bete sig på ett sätt som är väldigt självdestruktivt, självförnekande och självförminskande. Medan mäns utåtagerande å andra sidan också anses ganska socialt acceptabelt”, säger Josefin Brink.

 

Inte undra på att kvinnorörelsen, i alla sina skepnader, är så viktig för så många kvinnor. Från Fogelstadgruppen över Grupp 8 till dagens kulturella och mediala feminism går en linje av sprudlande självkänsla. I det feministiska engagemanget ger kvinnor sig själva och varandra kraft att se var den kalla handen över själen kommer ifrån. Vi tar oss kraft att vända ilskan utåt, mot ett samhälle som är orättvist. Vi ser på varandra och konstaterar självklart att vi duger, att vi är toppen.

Jag landar på Arlanda vid mycket gott mod.

Åsa Petersen
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet