ÅSIKT

Jämställdhets- kampen är full av motsättningar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För tjugo år sedan hölls den första Kvinnor kan-mässan i Göteborg. Om två veckor är det dags igen, nu i Stockholm och nu med fokus på kvinnliga egenföretagare. Föreningsdevisen från förr är ”med lust och glädje – i en sky av rosa färg”.

Det är så klart bra att kvinnor får hjälp att starta egna företag och ta sig in i en traditionellt manlig värld. Samtidigt är hela Kvinnor kan-begreppet ett av de bästa exemplen på jämställdhetsarbetets inneboende motsättningar. Om det verkligen vore så att kvinnor kunde, så behövdes knappast en hel mässa om saken. Bara namnet får oss att tvivla. Kan kvinnor? Egentligen?

Ta föräldraförsäkringen. Regeringen ska nu utreda föräldraförsäkringens framtid och under våren genomför det socialdemokratiska kvinnoförbundet en stor remissrunda i landet där medlemmarna får säga sitt: fler ”pappamånader” eller inte? Familjeminister Berit Andnor tvekar fortfarande och tycker det är bra som det är. LO däremot har krävt att en tredjedel öronmärks åt vardera föräldern, medan en tredjedel får fördelas fritt.

Argument för att dela på ansvaret för barnen finns det gott om: barn har rätt till båda föräldrar, Sverige har en unikt lång ledighet som mer än väl räcker till båda och ändå låter kvinnor amma barnen så länge som behövs, kvinnors mammaledighet är den enskilt största orsaken till löneskillnader mellan män och kvinnor, jämställda förhållanden grundläggs förmodligen under småbarnstiden, barn behöver jämställda förebilder och så vidare.

Samtidigt finns en inneboende motsättning i hela tanken om en hårdare styrd föräldraförsäkring. Trots att målet för jämställdhetspolitiken är frihet och människors frigörelse – att få vara den man är, utan samhällspålagda krav och fördomar för att man är kvinna eller man – är vägen dit kantad av regler som baseras på kön.

Eller ta könskvoteringar. Trots att målet är likabehandling, blir medlet dit att en olikabehandling (samhällets informella undervärdering av kvinnors kompetens) får balanseras av en annan olikabehandling (formella företräden för kvinnor).

Om vi är ense om målen, är oenigheten om hur de ska nås desto större. Ska samhället satsa på stödprojekt för tjejer av typen ”kräv din plats” eller ”våga vägra banta”, eller innebär det att flickorna skuldbeläggs för samhällets misslyckanden? Ska jämställdhetsarbetet i stället fokusera på killarna och diskutera deras roll i processen, eller innebär det återigen att tjejerna glöms bort?

Eller räcker det att diskutera de konkreta hinder som staten styr över och till exempel se till så att tjejer får exakt lika mycket idrottsstöd som killar?

Inom feminismrörelsen gror motsättningarna och tydligast blir klyftan när utvik eller pornografi ska diskuteras. När fotbollsspelaren Josefin Öqvist nu ”viker ut sig” i Slitz anser vissa att hon är offer för ett patriarkaliskt förtryck. Andra anser att det är nedsättande att påstå något annat än att hon ställde upp i tidningen för att hon faktiskt ville – även kvinnor kan ju trots allt tänka själva.

Hur vi än gör blir det både fel och rätt, på samma gång. Frågan är bara vad som är minst fel.

När det gäller föräldraförsäkringen är en rimlig gissning att kvinnoförbundet går på LO:s linje och föreslår fler öronmärkta månader. Trots allt är det svårt att se förslaget som en särskilt stor frihetsinskränkning, utan snarare en möjlighet att komma nära sitt barn.

Om man vill förstås. Något tvång är det ju inte.

Elly-Ann Johansson ([email protected])