ÅSIKT

Demokratin är kärnfrisk

Partier växer som svampar ur jorden

Foto: krister halvars, peter kjellerås och gustav mårte
Svenskt partiväsende är inte lika cementerat som tidigare. Nils Lundgrens junilistan, Kenneth Backgårds sjukvårdsparti och Devrim Mavis feministiskt initiativ är tre nya partier som kan avgöra riksdagsvalet.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

237 partier har ansökt hos Valmyndigheten om att få ställa upp i valet den 17:de september. Fler än en tredjedel av dem är partier som aldrig tidigare har ställt upp i allmänna val. Det är ett tecken på att den svenska demokratin är friskare än de svenska partierna.

Partiväsendet var under större delen av förra seklet stelt. I dag är det inte lika cementerat. Under två decennier har miljöpartiet kommit in i riksdagen, ny demokrati varit och vänt och kristdemokraterna etablerat sig över fyraprocentsspärren. Sedan dess har vi fått vänja oss vid allt fler nya partier, som feministiskt initiativ och junilistan.

Skvalpar vid gränsen

Utrymmet att skapa nya partier måste finnas. Däremot är det problematiskt om majoriteten i riksdagen avgörs av fyraprocentsspärren – av hur många medborgare som ”kastar bort” sina röster på små och/eller nya partier. Ju fler partier som skvalpar runt eller under gränsen, desto vanskligare blir det. I Demoskops senaste undersökning hamnar kristdemokraterna under strecket med 3,6 procent och vänsterpartiet farligt nära med 4,5 procent. Val kan avgöras av vilka som råkar hamna under spärren.

Bra att spärren finns

Alternativet – att ta bort spärren eller sänka den – är inte heller lockande. En drös av partier med enstaka procent var skapar oordning i besluten och oklart ansvar för dem. Dessutom finns risken att små partier med enstaka hjärtefrågor säljer ut allt annat för sin hjärtefråga. Det kan leda till en extrem och inkonsekvent politik.

Det är vanligare att enskilda frågor avgör valutgången på det lokala planet. De flesta nya partier, 153 stycken, ställer endast upp i kommunala val. Det är lättare att komma in i kommunfullmäktige än i riksdagen, lättare också att påverka där. En enskild fråga – ett nedläggningshotat sjukhus exempelvis – kan skapa stor lokal opinion, och de som fångar opinionen kan också få makten att forma den lokala agendan.

En snabb titt på några av de nya partiernas hemsidor visar att de flesta av dem inte driver någon extrem eller exceptionell politik. I undantagsfall finns en främlingsfientlig underton eller en enskild fråga som upptar hela dagordningen, exempelvis ett stopp för fortsatt 3G-utbyggnad. Annars domineras parollerna av tämligen oradikala förslag. ”Fler poliser!” ”Ett grönare Sverige!” ”Mer öppenhet!” ”Mindre diskriminering!”

Ett förbisett behov

Frågan är varför så många väljer att starta nya partier att driva sina frågor i, i stället för att gå med i ett etablerat parti.

Den frågan måste partierna som sitter i riksdagen ta på största allvar.

Det finns uppenbarligen ett engagemang för samhällsfrågor som varken de eller de politiska ungdomsförbunden fångar upp.

NB

ARTIKELN HANDLAR OM