PRESENTERAS AV

Clara Henry om oron inför Melodifestivalen

1 av 3 | Foto: PONTUS ORRE
Clara Henry.
MELODIFESTIVALEN

MALMÖ. Hade det här varit för två år sedan hade hon vaknat upp ”dönervös”.

Men Clara Henry har lagt sköld på sköld över sitt ego.

– Kan jag hjärntvätta en hel generation att bli vettiga människor som ser på alla med lika värde då får jag la göra det, säger hon.

Clara Henry, 22, vet inte om det är en diss eller en komplimang.

Men så många har, sedan debuten som programledare i Melodifestivalen förra helgen, sagt: ”ah, när det kom ut att du skulle vara programledare då var jag lite skeptisk, men du har gjort ett bra jobb hittills”.

Hon skrattar.

– Vad ska man svara? Tack? Men det känns bra att folk tycker jag gjort ett bra jobb första veckan i alla fall. Och min spontana känsla är att det känns bra, men jag är också helt överväldigad av allting.

Henry, som slog igenom på Youtube och är en av Sveriges största internetstjärnor, har varit med i Melodifestivalsammanhang förut. 2014 ledde hon SVT:s för – och eftersnack och hade samtidigt en sketch i varje huvudsändning.

I ditt sommarprat sa du att det var tufft med all kritik efter den gången. Hur ställde du dig till att göra det här igen?

– I början tänkte jag ”fyfan vad är det jag har tackat ja till?”. Hade det här varit för två år sedan hade jag vaknat dönervös redan på morgonen. Den känslan har jag inte nu. Jag är mycket tryggare och har blivit bättre på att värdera mig själv.

Hur har du gjort det?

– Man rustar upp sitt ego så jävla hårt. Bygger sköld på sköld. Jag är inte osårbar, definitivt inte, jag är lätt att såra och hade jag läst allt som skrivits hade jag förmodligen suttit här och bölat just nu. Då blir pressen så påtaglig. Men nu känner jag att pressen är mindre än sist.

Är man tjej så vet man att man ofta bedöms på andra sätt. Har du känt att ”okej, jämfört med Hasse och David kommer jag förmodligen vara den som det kastas mest eld på”?

– Ja, jag har oroat mig lite för det. Jag har tänkt tanken om hur mycket man kommer att komma undan med. Hur många tabbar kommer jag kunna göra jämfört med dem? Jag lovar att det finns en skillnad där, som jag dock inte märkt av än, förutom på presskonferenserna där jag ofta får beskriva dem medan de får beskriva sig själva.

Du rakade dina armhålor innan turnén. Varför tog du det beslutet?

– Kan man läsa mellan raderna handlar den egentligen inte om att jag rakat mig, utan om att vi lever i en värld där det är fritt fram att bedöma kvinnor efter hur de ser ut. Hade jag haft håriga armhålor hade det varit fritt fram för människor att skriva allt från elaka saker till brutala hot och bli påhejad när de gör det. Jag ville påvisa att såhär är verkligheten för en tjej som syns i media. Man måste lyfta hatet, så länge vi inte gör det kommer det inte att tas på allvar.

Det här är min personliga reflektion, men jag undrar uppriktigt om det hade blivit samma uppståndelse kring ”Melo-fucking-difestivalen” om till exempel Hasse hade sagt det i stället.

– Det är en grej att Samir & Viktor kastar tröjan och säger ”vi ska fucka loss” och så går barnen runt och sjunger det. Men sedan är det uppenbarligen en annan grej när jag säger ”Melo-fucking-difestivalen”. Och det är ju lite lustigt. Det ger utrymme för reflektion...

Clara ler.

Och det är viktigt att göra den.

– Jag är glad att du också gör den. Det är tröttsamt att alltid behöva göra den själv.

Känner du att du som ung tjej med utrymme, måste vara lite martyr för allt för att andra ska slippa utsättas för liknande saker sen?

– Lite. Jag skulle inte kalla det martyr, men definitivt. Man måste ifrågasätta. Man måste säga till när man tycker något är fel. Det är så ofta jag får kommentaren som säger ”men gud sluta gnäll”. Alltså, kvinnor fick inte rösträtt för att vi sluta gnälla. Kvinnor fick inte p-piller för att vi slutade gnälla. Kvinnor fick inte lika lön för lika arbete för att vi slutade gnälla. Herrejävlar vad jag kommer gnälla tills jag är nöjd. Så är det bara.

Vad gör att du pallar?

– Jag tror att man får inte ta allting på så stort allvar. Om någon hatar mig eller tycker att jag tycker gnäller eller är äcklig eller vad det nu kan vara så handlar det lite om att sätta upp sig själv på en piedestal. Att boosta egot lite och man blir bättre och bättre på det med tiden. Man får bara mata sig själv med att det inte spelar någon roll vad andra tycker. Jag kommer fortfarande vara här och jag kommer inte försvinna. De kommer inte få mig att gå under i alla fall.

Vad är det som gör att du alltid tar ställning?

– Jag har tänkt så många gånger att fan vad allt hade varit så mycket enklare om jag bara inte hade börjar snacka, för fan vad jobbigt det kan vara att ta ställning ibland. Jag hade haft fler följare, bara kunnat fokusera på att vara rolig och fått en bråkdel av allt hat jag får nu för att jag är feminist.

Hon tystnar.

– Men sedan tänker jag fan, vill jag ha en gräsmatta full av mossa? Nä. Då rycker vi upp de där jävla ogräset så får vi en fin gräsmatta med grönt gräs som jag tycker om i stället. Det känns mer värt. Kan jag hjärntvätta en hel generation att bli vettiga människor som ser på alla med lika värde då får jag la göra det.