Trebarnsfamiljen om livet i kollektiv: Inte flummigt

Av: Gustaf Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Dukat bord och lagad mat.
Grannar att umgås med och höns att tillsammans sköta om.
Familjen Ekermann trivs i kollektivet på Värmdö.
– Alla skulle må bra av att bo så här, säger pappan i familjen.

”Eftersom det inte fungerar med diskningen...”

”...vi diskade ju i går!?”.

Konflikterna av att bo tillsammans, utanför de klassiska familjekonstellationerna, har sällan skildrats lika tydligt som i Lukas Moodyssons ”Tillsammans” från 2000.

En fiktiv men realistisk bild av livet i kollektiv i 70-talets Sverige.

Sedan dess har kollektiva boenden puttrat vidare, om än i något mindre utsträckning.

Anledningarna till livsstilen är olika. För vissa väger den sociala biten tyngst, för andra av ekonomi- eller miljöskäl. För den tredje en kombination.

”Ville närmare grannarna”

När familjen Ekermann från Stockholm letade nytt boende sökte de något närmare naturen och där deras sociala behov fylldes.

– Vi var trötta på att bo i lägenhet och samtidigt ville vi ha närmare till våra grannar, säger Tomas Ekermann, pappa i familjen.

Familjen flyttade in i ett ”kollektiv light”, som de kallar det. Tomas och Julia bor i en fyrarummare med sina tre barn Valter, 6, Olle, 5 och Irma, 1. Huset delar de med drygt 40 andra.

Ekermanns hade också ”Tillsammans” som främsta referenspunkt när de packade flyttlådorna. Fördomarna om boendeformen var flera.

– Jag trodde att det skulle vara flummigt, men det tycker jag inte att det är. Eller är det jag som har blivit flummig?, säger Julia.

Irma, Julia och Valter Ekermann. I bakgrunden knuffar Tomas igång Olles gunga.
Foto: LOTTE FERNVALL
Irma, Julia och Valter Ekermann. I bakgrunden knuffar Tomas igång Olles gunga.

Ute på gården springer ett dussintals höns omkring i jakten på frön som Valter och Olle kastar ut. Ettåriga Irma tittar på, försiktigt skeptisk.

Det är kollektivets höns, som respektive familj ansvarar för veckovis. Plockar ägg, matar och sköter om.

– Valter kom till mig i höstas och sa: ”Mamma, tack för att vi flyttade hit”.

Fått mer tid till barnen

Att kollektivet är modell light innebär att de 40 boende i huset har sina respektive lägenheter med eget kök och badrum. Men varje vardag klockan 17.45 samlas de alla för att äta middag ihop. Två personer lagar mat varje dag, de andra går ner till dukat bord.

– Det är så skönt, vi går bara in och äter och ställer våra tallrikar i en diskback. Så här mycket tid med barnen har vi aldrig upplevt, säger Julia.

Förutom middagar ses de oftare än det gemene grannskapet. De donar på gården och barnen hoppar studsmatta. Det bastas och partajas. Allt orkestrerat genom sms- och Facebookgrupper.

– Vårt sociala behov blir väldigt tillfredsställt här i huset, säger Tomas.

”Vi kanske är jättejobbiga”

Alla bo fler än en person i samma hushåll är sällan helt friktionsfritt. Att dela matbord med 40 andra borde då öka sannolikheten för konflikt väsentligt, kan tyckas. Men det har familjen hittills inte märkt av.

– Så länge vi har bott här har det inte varit några större problem. Det gäller att kommunicera så att konflikter inte blossar upp, säger Julia.

– Men folk kanske tycker att vi är jättejobbiga, det vet vi inget om, säger Tomas.

Foto: LOTTE FERNVALL
Olle och hönsen.

Sett till upplägget är boendet det bästa av två världar, enligt familjen. Ett eget utrymme där man kan stänga in sig, men naturliga samlingsplatser med grannar.

– Jag hade nog inte varit redo att flytta in i ett hus där vi skulle dela på kök eller badrum. Det vill vi ha för oss själva. Sen är vi en stor familj och då kan det vara skönt att ha den möjligheten att göra det, säger Julia.

”Svårt att se något annat än kollektiv”

Efter åtta månader i kollektiv har de hittat hem.

– Kommer vi flytta i framtiden kommer det bli till ett ställe med samma, eller liknande, sociala sammanhang.

Krävs det en viss personlighet för att bo så här?

– Man ska vara öppen för det sociala. Det här är inget ställe man bor på för att bara sova och sen jobba. Men sen går det att bo här utan att delta i matlaget, eller hämta sin mat och äta i sin lägenhet. Men jag tror ändå man ska tycka om människor, säger Tomas.

– Sen tror jag innerst inne att alla skulle må bra av att bo så här, även om man inte erkänner det för sig själv.

Foto: LOTTE FERNVALL
Irma, Tomas, Valter, Julia och Olle.
Publicerad:

LÄS VIDARE