Facken tappar makt – staten tar över

Av: TT

Publicerad:
Så här glada var de då, TCO:s dåvarande ordförande Eva Nordmark, LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och Göran Arrius, ordförande för Saco. Arkivbild.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Så här glada var de då, TCO:s dåvarande ordförande Eva Nordmark, LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och Göran Arrius, ordförande för Saco. Arkivbild.

Bara varannan arbetare är med i facket om tio år, om trenden står i sig.

Då kan det vara adjöss med svenska modellen och i stället mer av statlig lönepolitik.

Missnöje bland arbetare, vilda strejker, statligt reglerade minimilöner och allmängiltiga kollektivavtal. Så kan det se ut i många europeiska länder, men kan snart vara ett faktum också i Sverige vars arbetsmarknad annars har präglats av ett relativt lugn på senare tid.

Bakgrunden är de senaste 20–25 årens stadiga nedgång för den fackliga anslutningen, en trend som tilltog kraftigt när Alliansregeringen 2007 fördyrade a-kassan ordentligt. Bland arbetare är bara omkring 60 procent med i ett LO-fack i dag, jämfört med närmare 80 procent i början av 2000-talet, enligt forskaren Anders Kjellbergs återkommande genomgång av den fackliga organisationsgraden.

Minskat intresse

Men skillnaderna är mycket stora mellan yrken. I krogbranschen, med många tillfälliga anställningar, är bara omkring en fjärdedel med i facket. Lokförarna har det tryggare och där är nio av tio med i ett fackförbund. Även i traditionell tung industri är anslutningen hög.

Bland tjänstemännen är nedgången inte alls lika tydlig, vilket har fått till följd att organisationsgraden numera ligger betydligt högre bland de bättre betalda.

Visserligen har tappet avtagit något senaste två, tre åren, men med en allt större andel utrikesfödda på arbetsmarknaden, där det fackliga intresset är mycket svagare, pekar prognoserna på att bara cirka hälften av arbetarna i privat sektor kommer att vara fackliga medlemmar 2029. Förmodligen minskar då intresset för att skriva kollektivavtal, både från de anställdas och arbetsgivarnas sida.

– Då hotas den svenska modellen, säger Mats Glavå, docent i arbetsrätt.

Missnöje och strejker

Svenska modellen bygger på att fack och arbetsgivare sköter löner och arbetsvillkor, utan politikernas inblandning.

Om den modellen tynar bort när allt färre är med i facket lär frågan om statlig lönepolitik dyka upp, det finns redan ett tryck från EU om reglerade minimilöner i lag.

– Den statliga las-utredningen är ytterligare ett steg i den inriktningen, säger professor Anders Kjellberg vid Lunds universitet.

Arbetsgivarna kan tyckas välkomna ett försvagat fack, men det är inte säkert.

– Alternativet är att missnöjet bland anställda ökar, med fler spontana proteststrejker som följd. Om inte oron på jobbet kanaliseras via facket kan det bli ett mer oordnat missnöje, säger Anders Kjellberg.

Just nu finns dock en annan riktning. Coronakrisen har lockat 60 000 nya till facken under mars–april. Så såg det inte ut vid finanskrisen 2008/2009.

– Förklaringen är enkel, då hade alliansregeringen gjort det betydligt dyrare att vara med i a-kassan, säger Anders Kjellberg.

Kopplingen mellan nytta och kostnad är stark, det visar forskningen, enligt honom och pekar på att tre gånger så många gick med i a-kassan under mars och april än i facket.

– Framtiden är osäker, med den svenska modellen har visat sig vara livskraftig, säger Anders Kjellberg.

Publicerad: