”IT- och telekomaktier är fortfarande för dyrt”

Intervju med finansmannen och miljardären Rune Andersson

MIN EKONOMI

Rune Andersson blir en allt mer tillbakadragen makthavare i svenskt näringsliv men har fortfarande både eget miljardimperium och klubban i flera börsbolag.

Och att ”Rune Andersson-effekten” på börsen är som bortblåst stör honom inte alls.

– Tvärtom, jag kände stor olust inför den, säger han till Ekonomi24 i en intervju om Svedala-pengarna, Trelleborgs ägande i Boliden och om varför han aldrig investerade i Framfab.

Miljardär Imperiet består bl a av innehav i Electrolux, Senea, Trelleborg och Doro.

Under många år var Rune Andersson en av det svenska näringslivets starkaste röster, både som hyllad industriledare under 1980-talet och som ett av landets mesta styrelseproffs under 1990-talet. Idag har listan över uppdrag i börsbolag kapats till tre (Electrolux, Trelleborg, Doro), och själv har han allt mer dragit sig undan från rampljuset på skånska Mellby Gård, som är det jordbruksföretag varifrån han styr sitt privata imperium.

Den företagsgrupp han byggt upp, och genom vilken han idag är god för drygt en miljard kronor, omfattar dels innehav på nästan 300 Mkr i noterade bolag som Electrolux, Trelleborg, Senea och Doro, dels onoterade bolag som juicetillverkaren Brämhults, säkerhetsföretaget Bewator och Älvsbyhus AB.

Inom kort får han loss ytterligare 185 Mkr att plöja ner i sfären, som en följd av finländska Metsos köp av Svedala där Rune Andersson var ordförande och ägare till drygt två procent av bolaget. Exakt hur pengarna ska placeras har han dock inte bestämt än.

”Svedala-vinsten är inte öronmärkt för något särskilt. Försäljning och köp går inte hand i hand utan är två helt skilda och av varandra oberoende handlingar. Är man i den sits jag är kan man investera i det man vill utan att behöva sälja loss tillgångar först. Men naturligtvis är det i första hand är prioriterat att utveckla och expandera de verksamheter jag redan har, snarare än att investera i nya, säger han.

Ett bolag som skulle behöva dem är Doro som blöder kraftigt, hur mycket är du beredd att satsa för att få bolaget på fötter?

– Jag äger drygt 30 procent av Doro och den dag styrelsen fattar beslut om att genomföra en nyemission har jag för avsikt att teckna min del, men det beslutet har styrelsen inte fattat ännu.

För Doro talas det om allt från nyemission till försäljning och rekonstruktion av bolaget – vad ser du som det bästa för bolaget?

– Jag har ingen synpunkt på det just nu. Vi har en ny VD som bara har hunnit jobba två månader, han ska i lugn och ro under sommaren sätta sig in i bolaget och göra en egen analys. Jag ser inte att det finns någon akut likviditetskris i företaget, så det får ta sin tid. Sedan får vi se vad den resulterar i framåt hösten.”

Du har numera en förkärlek för onoterade bolag, vad ska till för att du köper ut Doro från börsen.

– Det är ett alternativ som jag inte ens har funderat över.

Trelleborg där du är ordförande gjorde nyligen en kovändning och beslöt att, tvärtemot tidigare inställning, delta i räddningsaktionen för Boliden med 100 Mkr – varför ändrade ni er?

– Det var en svår fråga i styrelsen. Vi är ägare i bolaget via kanadensiska preferensaktier, på samma vis som vi skulle vara genom ett svenskt konvertibellån, men vi har ingen rösträtt. Å ena sidan skulle deltagande i aktionen kunna förstärka värdet på vår investering, å andra sidan hade vi kommunicerat väldigt tydligt till våra aktieägare att vi inte skulle engagera oss ytterligare i bolaget. Vi kom fram till en pragmatisk kompromiss att teckna minst halva vår andel, vilket rör sig om minst 110 Mkr. Det kan bli mer i slutänden men det är vad vi har förbundit oss till.

Boliden tvingades efter en kontraktsmiss sälja Chilegruvorna Lomas Bayas till underpris och kursen störtdök, hur stort bakslag var det?

– Det var inget bakslag, tvärtom. Försäljningen gav Boliden en starkare finansiell ställning och ett osäkerhetsmoment mindre. Det är ingen som vet hur de där gruvorna skulle utvecklats ändå.

Det spekuleras i att du och Carl Bennet, som är den som står bakom räddningsaktionen, är osams sedan du sparkade Kjell Nilsson (som Bennet nu har plockat till Bolidens styrelse) från VD-jobbet på Trelleborg.

– Det där är en mycket märklig spekulation och helt gripen ur luften. Carl och jag har pratat om det och ingen av oss vet varifrån den kommer. Vi har väl båda ovänner här och där och det här ryktet måste komma från någon gemensam sådan. Vi talas ofta vid och anordnar ibland olika sociala aktiviteter tillsammans. Men ryktet tycks svårdödat så det får vi väl leva med.

För ett år sedan talades det om en ”Rune Andersson-effekt" på börsen, där kurserna steg i de bolag du gick in i, men nu är den ett minne blott. Har du tappat greppet?

– Det hoppas jag inte. Men att börseffekten är borta stör mig inte, tvärtom. Jag var ganska störd över de där kursrörelserna och kände stor olust inför dem. Dels för att kurserna drevs så högt att det blev dyrare att köpa fler aktier för mig själv, dels för att det ledde till att folk gick in på för höga nivåer.

Du har fortfarande inget IT eller några internetkonsulter i portföljen, har inte du – som så många andra finansmän - lockats av att raset givit ”köpläge”?

– Absolut inte. De flesta IT-aktier är fortfarande övervärderade trots kursfallen. Guldkorn finns säkert men när jag ser på de stora bolagen har de fortfarande mycket kvar att bevisa för att leva upp till dagens börsvärden. Jag tror att det kommer att komma ytterligare korrigeringar, särskilt inom hitech- och telekom, det är nog en bra bit kvar till botten.

Som företrädare för Skånemaffian, blev du inte uppvaktad när Framfab gjorde sina första investeringsrundor?

– Jo, jag fick ett erbjudande att köpa när kursen stod i 17 kronor men avstod för att det var för dyrt. Nu är aktien nere i en krona, jag tycker fortfarande det är för dyrt.

Ditt miljardimperium består dels av innehav i Electrolux, Senea, Trelleborg och Doro, men majoriteten av kapitalet finns i onoterade bolag.

– Jag har ingen tanke på att notera något av dem. Att ha ett bolag på börsen kräver oerhört mycket tid och energi; under den tid jag var börs-VD gick väl 5-10 procent av tiden åt till kommunikation med marknaden och jag tyckte det var mycket redan då. Idag ligger väl samma siffra uppåt 20-25 procent. En notering skulle vara en nödlösning, om det verkligen inte fanns något annat finansieringsalternativ.

Vilket av dina bolag känner du dig mest engagerad i just nu?

– Allihop, men växelvis. Det händer ju saker hela tiden som plötsligt kräver arbete och energi. Företagen befinner sig i en rörlig värld och jag vet sällan när jag vaknar på måndag morgon vad jag ska göra under veckan som kommer.

Om du får nämna några att ha ögonen på, vilka blir det?

– Talar man i termer av expansion är det framförallt Brämhults som har tredubblat sin omsättning från 50 till 150 Mkr de senaste fyra åren. Det ligger väldigt rätt i tiden, med alla hälsotrender och functional foods-produkter. Även Älvsbyhus har hög tillväxt och Bewator är mycket stabilt, lönsamt och har dessutom hög tillväxt.

Brämhults är sprunget ur Meaning Green-fiaskot som både kostade dig 50 Mkr och solkade ner ditt rykte som affärsmän. Hur kul känns det idag?

– Det är inget att gräma sig över, även om det tvivelsutan var min sämsta investering genom tiderna. Men agerar man riskkapitalist är det spelets regler. Jag får trösta mig med att vi nog tar igen på gungorna det vi förlorade på den karusellen genom Brämhults, som ju är sprunget ur det projektet.

Tidigare Meaning Green-VDn Greg Dingizian är på gång med ett nytt hälsokostprojekt, tänker du göra affärer med honom igen?

– Det vet jag inte, men som det nu ser ut har vi nog inga gemensamma beröringspunkter affärsmässigt.

Lotta Edling ([email protected])