Vitalt, Eldkvarn

Publicerad:
Uppdaterad:

Eldkvarn

Plats: Stenhammarsalen, Göteborg. Publik: Cirka 350. Längd: 1 timme 45 minuter. Bäst: "27" är en rysare. Sämst: Carla hade gärna fått sjunga nåt mer än "Runt solen". Fråga: Varför är det alltid de i publiken med sämst rytmik som tycker det är roligast att klappa takten?

Plura och hans Eldkvarn sparkade i gång sin höstturné med ett riktigt höjdargig. Här spelar de i höst: Göteborg 27/9, Jönköping 28/9, Nässjö 29/9, Karlstad 5/10, Malmö 6/10, Stockholm 8-9/10, Oskarström 12/10, Ronneby 13/10, Oslo 26/10, Linköping 1/11, Nyköping 2/11, Uppsala 3/11, Falun 8/11, Västerås 9-10/11, Fagersta 17/11.
Foto: THOMAS JOHANSSON
Plura och hans Eldkvarn sparkade i gång sin höstturné med ett riktigt höjdargig. Här spelar de i höst: Göteborg 27/9, Jönköping 28/9, Nässjö 29/9, Karlstad 5/10, Malmö 6/10, Stockholm 8-9/10, Oskarström 12/10, Ronneby 13/10, Oslo 26/10, Linköping 1/11, Nyköping 2/11, Uppsala 3/11, Falun 8/11, Västerås 9-10/11, Fagersta 17/11.

Vuxet och värdigt.

Men ändå vibrerande vitalt.

Jo, Eldkvarn står sannerligen upp än.

De håller nästan på som idolen Bob Dylan numera, Eldkvarn. Som vore de på en "never ending tour" mellan svenska rockklubbar. Men när kvintetten nu sparkar i gång ännu en vända handlar det en hel del om tidiga konserter med sittande publik.

Något som verkligen passar det reflekterande, vemodiga Eldkvarn vi mött på nyss släppta albumet "Död stjärna" och föregångaren "Limbo".

Många gamla paradnummer ställs åt sidan. Men jag applåderar, då jag håller det här bandets senaste fas som en av deras allra starkaste.

Vi möter här mogna män i mörka kostymer, som inte orkar flirta med kidsen och låtsas vara något de inte är utan låter sin musik spegla var de står i dag. Och stryker därigenom nya streck under klyschan om att det mest personliga är det mest allmängiltiga.

Jag är fortfarande lite besviken på delar av "Död stjärna", den känns ibland aningen snabbskissad jämförd med den tunga, ambitiösa "Limbo".

Men när Eldkvarn här flätar ihop materialet från de två albumen faller bitar på plats och flera låtar växer.

Toppen nås ungefär i mitten av setet. Först den långa, väldiga "27", som Plura Jonsson mässar sig igenom med slutna ögon. Sedan gör han gamla "Tennsoldater" och den rörande "Huvudet högt" helt solo och så kommer bandet åter in för "Nådens hand", mäktig i all sin målande självklarhet.

Den som inte blir berörd av den sekvensen blir förmodligen inte berörd av nånting.

Håkan Steen

Publicerad: