Kom igen, lägg energin på dina vänner i stället

Foto: Borta När Steve Jobs och Amy Winehouse gick bort fylldes internet av sorgemeddelanden från människor som aldrig brytt sig innan.
NÖJE

Jag säger det bara en gång.

Jag säger det här.

Jag säger det nu.

Foto: Zandra Lundberg.

Det finns få beteenden som provocerar, på gränsen till äcklar mig som följande:

Någon känd människa dör och plötsligt bryr sig ALLA. Som nu med Steve Jobs. Visst, folk har sett honom på bilder med sina polotröjor och sina ­illasittande jeans och han har gjort storverk, det ska han ha respekt för, det kan ingen ta i från karln, men att sörja ­honom? Sitta och hacka ner ­lipiga långa noveller till blogg­inlägg? Facebookuppdatera som om det handlade om en ­familjemedlem? FÖRFÄRAS över det faktum att han dragit sin sista polotröja över huvudet?

Som när Amy Winehouse trillade av pinn häromsistens. Folk blev ju helt förvridna. Plötsligt fanns det ingen hejd på hur många fans hon hade. Hur mycket de AVGUDADE hennes musik och allt hon STOD FÖR.

Mitt stilla sinne våndas.

Jag känner bara: Brydde du dig inte för en vecka sedan, varför bryr dig så mycket nu?

EGENTLIGEN ska jag väl ­inte få klampa in och tycka om vad någon annan ska få känna och inte känna, det är väl spöstraff på sånt. Men några rapp över ryggen kan jag fan ta för det finns något så oerhört motbjudande över det här. När folk flockas kring döden. När folk blir som rovfåglar.

Som när jag gick i gymnasiet och en blyg, tillbakadragen, ­utfryst kille tog sin farsas gevär och gick in i vedboden och sköt sig. Plötsligt kände och gillade ALLA den här människan. Han var, om inte deras bästa vän, så åtminstone någon de alltid tjabbat på i matsalen (om de funderade efter mycket noggrant så var det nog bara en hälsning, en gång, men det ­tystades ner).

Jag kände samma sak här: Du brydde dig inte för en vecka ­sedan.

När min mammas pojkvän dog plötsligt en höstnatt kom det fram människor till mig som ALDRIG annars hade orkat­ ­notera min existens i skolan.­ Jag stod där med gråten i ­halsen och äcklades över ­deras ­bekymrade blickar och deras tröstande handpåläggningar för vad fan visste de? Och varför brydde de sig inte för en vecka ­sedan?

Jag säger inte att de här rovfåglarna inte har rätt att skrika ut sin förtvivlan över brittiska sångerskors eventuella över­doser och cancerdrabbade ­teknikjättegrundare som somnat in.

Jag säger bara att det kanske vore bättre att lägga energin på att ringa någon vän och gå ut och ta en öl i stället. Berätta hur mycket man uppskattar personen.

Kanske ringa mamma, pappa, farmor eller allihop och säga god natt i kväll.

ARTIKELN HANDLAR OM