Man vill ju bara ha lite skoj, eller hur Lindsay?

1 av 2 | Foto: ALLT ANNAT ÄN ROLIGT Lindsay Lohan tar en rökpaus utanför bårhuset där hon gör sin samhällstjänst efter att ha dömts för stöld.
NÖJE

Det är min mest osunda relation, den till Lindsay Lohan.

Jag kastar mig över alltalltallt som skrivs.

Sätt er till rätta så ska jag berätta varför.

Det är ljummen sommarnatt på Åland år 2000.

Mascaran var vid det här ­laget utsmetad över kinderna.

Ansiktet förvridet i gråt.

Snoret blåstes upp i bubblor från näsborrarna.

Jag satt inlåst i baksätet på en polisbil, sparkade ursinnigt mot förarsätet och skrek att jag ville ut: SLÄPP UT MIG FÖR I HELVETE ERA JÄVLA FITTOR.

Drygt femton–tjugo minuter senare. Min mamma sitter på ett 60-årskalas, uppklädd till tänderna, allt från tjockleken på strumpbyxorna till nyansen på nagellacket är noga utvalt för den här efterlängtade festen. Hon ska just hugga skeden i efterrätten, chokladkaka, då hon får ett samtal från polisen.

Vi kan säga så här: jag hade inte planerat att det skulle bli så fel.

Jag hade inte haft en tanke på att kvällen skulle sluta med att min mamma fick rusa in på vingliga klackar och andan i halsen till polisstationen och hämta mig från fyllecellen.

Herregud.

Jag skulle ju bara ha lite ­roligt.

Jag skulle ju bara tälta på en camping med en kompis.

Jag skulle ju bara blanda lite, ­lite whiskey med Cola cola.

Inte visste jag att jag dagen ­efter skulle vakna upp och ­känna mig ensammast i världen.­ Att min kompis skulle sluta ­höra av sig för att jag betett mig så illa, att halva skolan skulle snacka skit om vilken fjortis jag varit, att min mamma skulle ­titta på mig med blickar så ­anklagande att jag till slut inte klarade av att möta dem.

Jag skulle ju bara ha lite ­roligt.

Allt det här sköljer över mig varje gång Lindsay Lohans blick möter mig från någon ­paparazzibild.

Senast i veckan från en bild där hon står vid ett bårhus och röker. En paus i samhällstjänsten hon utför efter att ha dömts för stöld.

– Ser man inte henne oftare i handbojor än utan nu för tiden? frågar en kollega.

Och så är det väl.

Hon är oftare svullen i ansiktet­ av bakfylla och tårar än hon är stylad från topp till tå i någon hajpad designerklänning.

Men jag läser ändå, även om hon är mer deppgirl än it-girl. Jag vältrar mig i det. Och jag känner igen mig.

Nu kanske det låter som att jag fått storhetsvansinne. Att jag jämför mina fyllebravader på Åland med skandaldrottningens drogkantade framfart på inneställen i Los Angeles.

Det gör jag inte.

Då vore jag sjuk i huvudet.

Jag vill bara påstå att den där blicken Lindsay Lohan har, den känner jag igen.

Det är blicken man har när man bara ville ha lite roligt.

Och allt går åt helvete fel.

ARTIKELN HANDLAR OM