Gamla lustigheter är inte alltid roliga längre

NÖJE

Roligt? Inte roligt.

Skratta? Inte skratta.

Vad är kul? Det ändras med åren.

Humor är inte lätt.

Varken att åstadkomma eller att ha åsikter om. Vi skrattar åt olika saker. Det kanske till och med finns någon som skrattade åt Björn Kjellman på Guldbaggegalan, även där det var meningen.

I kväll börjar SVT visa Killinggängets "Fyra nyanser av brunt". Den är bra. Men ska man skratta eller gråta? Både och. Ibland samtidigt.

Historien med Robert Gustafsson och Maria Kulle som smärtsamt trist gift par har några väldigt vemodiga scener. När de ska bada i badkaret tillsammans krockar humor och tragik alldeles genialt.

Vi skrattar åt olika saker. Förstås. Men det där ändrar sig med tiden också. Jag minns ett biobesök när jag var 12 år och såg Jerry Lewis som hypokondriskt vårdbiträde och skrattade så mycket att jag ramlade ner på golvet. Jag har sett om "En jäkel till doktor" i vuxen ålder. Jag satt kvar.

På Dramaten i Stockholm spelar de nu komedin "Kärlekens triumf" från 1732. Jag hade lätt att hålla mig för skratt även om det var välspelat och elegant, men visst finns det tidlösa skämt från Shakespeare och Molière som funkar även på oss i dag. Strindbergs "Fordringsägare" är en rätt bitter sak om manligt och kvinnligt, men Philip Zandén har med Helena Bergström och Kjell Bergqvist förvandlat den till underhållande fars på Stockholms stadsteater.

Fransmannen Jacques Tati gjorde flera klassiska komedier. De kom på dvd nyligen, och här och där finns det stora stunder. Men den "Playtime" som kändes briljant 1967 är väldigt"långsam idag.

Medan Charlie Chaplins klassiker är tidlös humor.

Dvd är humorns hem. Vi vill ha film hemma och just komedier tål att ses flera gånger. Förhoppningsvis. Äldre filmer släpps, och tv-serie efter tv-serie.

Jag umgås rätt mycket med gamla lustigheter som släpps på dvd.

Fungerar de?

Ja, och nej.

Man minns "Snobbar som jobbar" som en charmig tv-serie med gnabbande Roger Moore och Tony Curtis på rafflande äventyr i lyxiga omgivningar. Nu ser man två män i mycket före detta kläder som pratar och pratar och pratar.

Det gick långsammare förr. Den som utsätter sig för tex Åsa-Nisse i dag vet att det går minste tre timmar mellan skratten. Och då är filmerna bara 85 minuter långa.

"Seinfeld" däremot fungerar utmärkt på dvd, och lär bara bli bättre och bättre ju närmare i dag vi kommer.

En box med tv-serien "M.A.S.H" släpps i veckan. Spelfilmen var bra, tv-serien med andra skådespelare mer putslustig. Och den puttrar på fortfarande. Lagom. Proffs-tv.

Man kan se gamla tv-komedier och undra hur någon någonsin skrattade, men den som såg Buster Keatons "Så går det till i krig" från 1926 som SVT visade nyligen vet att Busters humor fortfarande är mycket rolig. Buster Keaton hade nog gillat "Fordringsägare" på Stockholms stadsteater.

Dagens rätt

Jens Peterson

ARTIKELN HANDLAR OM