Hotade kulturaktörer: Samtidskonst i skruvstäd

Wanås i Skåne och Rackstadmuseet i Värmland kämpar i ekonomisk motvind. På gotländska Körsbärsgården ser årets konstsommar ut att bli den sista.

– Det är krig mellan regeringen och kulturlivet, säger Marita Jonsson, en av grundarna.

Euforiskt berättar hon om konstkursen för barn. Föreläsningen om Svenskt Tenn kvällen före hölls i en knökfull lokal och en av de unga konstnärer som nyligen ställde ut på Körsbärsgården vill ge en performance.

– Jag måste hålla geisten uppe och verksamheten här just nu är fantastisk, men det kommer inte att gå ett år till utan verksamhetsstöd från regionen och kulturrådet. Det är en tuff situation, säger Marita Jonsson.

Grundarna jobbar gratis – ändå går man med förlust. Men eftersom avslagen kommer sent hade det blivit ännu dyrare att riva upp ingångna avtal med konstnärerna och ställa in.

Den privata sponsringen går till inköp av enskilda verk, men får inte finansiera basverksamheten framhåller hon. Pandemistödet från Kulturrådet har upphört och för att få verksamhetsstöd därifrån måste regionen först skjuta till mer pengar. Region Gotlands verksamhetsstöd räcker bara till länsinstitutionerna, berättar hon.

– Det finns en liten fri pott där vi får ett litet anslag. Men om vi får mer blir någon annan utan, viktiga verksamheter konkurrerar med varandra om små pengar, det är väldigt olustigt, säger Marita Jonsson som menar att regeringen måste agera.

– Det här är otroligt viktigt i dag, man inger hopp och mod när människor får jobba och skapa helt enkelt.

På is

Den internationella skulpturparken Wanås Konst får sedan länge just de offentliga verksamhetsstöd som Körsbärsgården efterfrågar. Men dessa har krympt eftersom de inte räknats upp i takt med inflation och kostnadsökningar, framhåller verksamhetschefen Milena Høgsberg.

Färre nysatsningar, anmärkte konstkritiker i år. Visst underhåll samt marknadsföringen är lagd på is, men Wanås vägrar ändå höja priserna.

– Entréintäkterna är avgörande, men om vi höjer priserna för mycket blir vi en plats bara för dem som kan betala. Vi har en samhällsuppgift. Ofta är vi den första kulturupplevelsen för lokalbefolkningen, säger Høgsberg.

Egen kraft

Publikens försämrade köpkraft är ytterst kännbar även på Rackstadmuseet i Arvika som drar in 75 procent av intäkterna av egen kraft.

Där visas pionjärer från förra sekelskiftet, men man lägger också pengar på att ställa ut det samtida. Utan samtidskonst inget framtida kulturarv, resonerar museichefen Anneli Strömberg.

– Det som oroar mig mest nu är hur man ser på kultur, och på samtidskonst specifikt.