Thanksgiving i New Jersey – som att kliva in i Sopranos

NÖJE

WHITE HOUSE STATION/NEW JERSEY.

Amerikanerna överskattar sin älskade kalkon
Men ändå.
Att få uppleva riktig thanksgiving-bonanza i New Jersey är som att ­vara med i en film.

Det är kompisen Ash som tycker att det är dags att jag efter tretton år får uppleva thanksgiving på riktigt och inte ännu en gång sitter hemma och förundras över hur tyst och öde det kan bli på Manhattan när den ­enda högtiden som precis alla firar infaller. Så turkey-torsdagens förmiddag slänger vi oss i en hyrbil, tar oss genom parad-trafiken på FDR Drive, korsar George Washington Bridge och gör ett par stopp hos olika falanger av hans familj i New Jersey.

Först hamnar vi på lunch hos pappans svärmor i Bergen County och det är som att kliva rakt in i ett Sopranos-avsnitt.
Runt ett bord som dignar av kalkon och ”stuffing” och tranbärssylt och sötpotatis och allt annat som amerikanerna fått för sig att man ska trycka sig den här dagen trängs ett lika ystert som illustert sällskap. Den 93-åriga svärmodern, som inget hör, sprider vassa cynismer omkring sig. Hennes dotter gapar högt och underhållande om allt och inget med fantastiskt tjock Jersey-dialekt. Och så är det en bror till nån, oklart vem, som mellan tuggorna mumlar om att New York Rangers måste vinna Stanley Cup snart.

Maten är vällagad och somligt väldigt gott, men paradrätten – kalkonen – förstår jag mig som främling i thanksgiving-land verkligen inte på.
Den är ju bara seg och mastig och torr. Hur har den kunnat bli en sådan evergreen?
Men jag äter förstås ändå, för jag är ju gäst och då håller man god min. Sedan styr vi vidare rakt ut ­ i skogen, mot White House Station, till Ashs mamma – och där väntar tidig middag och mer kalkon. Först beds bordsbön, vilket känns tämligen exotiskt för en sekulär svensk men jag lyckas få ur mig ett tyst ”amen”, och sedan hugger vi in igen.

– När du bor i USA är det din plikt att äta obscena mängder mat den här dagen, klargör min vän. Så – mer mastig fågel.

Till sist sitter vi, som 300 miljoner andra amerikaner, dästa och tysta i soffan och tittar på amerikansk fotboll.
Utanför fönstren är det svart och öde, inte en människa syns till, hela landet har för en kväll stannat av i kalkon-koma.
Det känns, som så ofta i det här landet, som att vara med i en film.

ARTIKELN HANDLAR OM