Han uppfinner en helt egen genre – och gör tävlingen så mycket galnare än på länge

avMarkus Larsson

Schlagerkrönikör Markus Larsson behöver en hel bassäng med sprit för att hämta sig efter Ranelids bidrag

Markus Larsson i Leksand.

Men vad i...?

Ranelid han... han...

Nä, jag orkar inte.

Björn Ranelid går ut sist i Leksand på lördag.

Det finns en anledning till att SVT och Christer Björkman placerar honom som nummer åtta.

För vem i helvete kan tänka på nåt annat efteråt?

Björn är den självklara finalen. Hela karln är ju en final.

Nu har jag inte sett själva framträdandet ännu – hujedamig – men låten är precis så... eljest som alla trodde och önskade på förhand.
 

Eller låt och låt. Det känns som att Ranelid uppfinner en ny genre.

Ranelisco? Ranelidihop? Rap-e-lido?

Din gissning är lika god som min.

Musiken är rätt risig. Sara Li sjunger en hyfsad discomelodi. Och under tiden reciterar Björn Ranelid en text om kärleken.

Det är ”kvinnan är första könet – glöm inte det”. Det är atombomber och pilar och soldater. Det handlar om att kärlek kan luta som gammaldags skrivstil. Och att om kvinnan förvägrar mannens säd så dör mänskligheten ut om 60 år. Och ingen har nånsin framfört ordet ”under” på samma sätt.
 

Ursäkta om jag citerar fel. Men jag är lika skakad som en tamburin. Det är skräckinjagande och vansinnigt roligt på samma gång. Den här tävlingen har inte varit lika galen sen Christer Sjögren gjorde ”I love Europe”.

Björn Ranelids uttryck ligger faktiskt väldigt nära den folkkäre dåren Eddie Meduza. Precis som Meduza slänger The Big R in små instick och kommentarer längs vägen.

”Ja, så är det”, till exempel. Samt ett utrop som ger den bästa beskrivningen och recensionen av ”Mirakel”:

Herregud!

Det finns sju andra bidrag också i Leksand. Vi kan prata om dem en annan dag.

Nu behöver jag ett järn. Eller stryk det. Jag behöver en hel bassäng med sprit.

ARTIKELN HANDLAR OM