Mejla

Markus Larsson

AC/DC var ljudet av småstädernas mörka baksidor

Publicerad:
Uppdaterad:

Markus Larsson om att upptäcka AC/DC i en isolerad manlig gruvstad

1 av 2 | Foto: ANDI LOOR
Klasshjältar AC/DC lyckades vända klassföraktet till sin fördel tack vare djävulsk charm och brutala decibelnivåer.

Min barndomskamrat Ante har en storebror som älskade AC/DC när vi växte upp.

Och precis som de flesta storebröder gick han inte att diskutera med.

Hans sarkastiska kommentarer fällde oss till backen varenda gång vi pratade om musik.

Jag och Ante försökte förtvivlat att motivera varför våra idoler, framför allt Twisted Sister och Iron Maiden, var det bästa som hänt världen sedan isglassen Igloo.

Hennes storebror fnös och dödade diskussionen med en verbal rundspark som nästan orsakade näsblod.

Vi blev tillintetgjorda dagligen. ”AC/DC är bäst, fuck the rest” slogs in i pannan på oss. Jaha, då var det väl så då. Vad visste väl vi? Vi var ju bara åtta, nio år gamla.

Vi smög oss in i storebrorsans rum när han inte var hemma och vred och vände på gruppens skivomslag.

Vi fattade ingenting.

En tecknad fluga? Någon snubbe i skoluniform från Australien som enligt ett omslag måste ha satt fingrarna i eluttaget, vilket verkade både skumt och dumt. Vad var väl det jämfört med Iron Maidens detaljerade, fantasieggande och ”Blade runner”-inspirerade omslag till albumet ”Somewhere in time”?

Musiken orsakade ännu djupare och bekymrade rynkor.

LISTA Tidernas 50 bästa hårdrocksvideos

Ljudet som strömmade från hög­talarna på Radarvägen i Kiruna lät otäckt, skräpigt och våldsamt. Alla som säger att de har glömt första gången de hörde ”Dirty deeds done dirt cheap” och ”T.N.T.” ljuger, oavsett vad de tyckte om låtarna.

I dag delar jag fortfarande inte Antes storebrors syn och övertygelse om att AC/DC är världens bästa band. Men gruppen var absolut ett av dem.

I dag är det även lättare att förstå varför bandet är så lätt att tycka om och varför de lät så skrämmande för unga öron. Framför allt med tanke på var jag växte upp, i en isolerad manlig gruvstad där polcirkeln var lika avlägsen som Stockholm.

AC/DC var ljudet av småstadens mörka sida.

De är ett soundtrack till skiftgångens enformiga vardag, alkoholindränkta urblåsningar på stadshotellet fredag och lördag, sönderslagna blodiga näsor och utspottade tänder på toalettgolven, i bästa fall dåliga fylleknull mot tegelväggar utomhus eller i fel säng efter att krogen har stängt och... på måndag börjar det om igen. AC/DC får det ofta att låta som om det vore värsta festen.

När jag hörde dem tillsammans med Ante gav gruppen en föraning om vad som väntade oss som tonåringar och vuxna. Några år senare levde vi mitt i det.

AC/DC har, som få andra, förvaltat en enda idé väldigt framgångsrikt.

Och idén om att bryta ner musiken till dess grundläggande atomer var redan fulländad på tidiga låten ”It’s a long way to the top (if you wanna rock ’n’ roll)”. Malcolm Youngs riff har jobbat treskift i gruvan sedan det hoppade av skolan, trummorna sliter vid ett löpande band, basen dunkar lika monotont som maskiner på industrigolvet och sångaren Bon Scott ger en mycket krass bild av rock ’n’ roll:

Glöm glamour. Att bygga en lönsam karriär är ett stenhårt och krävande jobb som sliter ut ryggar, dränerar själen och tömmer hjärnan på innehåll. Var redo att bli blåst, utnyttjad och bränd. Kalla det gärna för arbetslinjen.

Bon Scott uppträdde helst i bar överkropp och så tajta blåjeans att de verkade ditmålade på skinkorna och låren. Han hade fula tatueringar och taskiga tänder. I olycksbådande ”T.N.T.” väser han: ”I’m dirty, mean and mighty unclean / I’m a wanted man.”

I text och person symboliserade Bon Scott den nedlåtande synen på den under- och arbetarklass han sjöng om. Men han och resten av ­AC/DC lyckades vända klassföraktet till sin fördel tack vare djävulsk charm och brutala decibelnivåer.

Det finns två typer av pop- och rockartister.

Kiss, David Bowie och Madonna försöker till exempel uppfinna en stjärna, vara någon annan och larger than life, och gestalta något som inte har med verkligheten att göra. Andra, som AC/DC och Thin Lizzy och Joan Jett, skulle du kunna ta en öl med nere på puben. Två olika metoder, samma bekräftelsebehov.

I dag är avståndet mellan folket på golvet och den Angus Young som uppträder tillsammans med gigantiska dockor och kanoner på de allra största scenerna gigantiskt.

Gruppen AC/DC har inte släppt ett relevant album sedan ”Back in black” från 1980 men företaget AC/DC rullar vidare utan grundaren Malcolm Young och trummisen Phil Rudd, som står åtalad för bland annat narkotikainnehav.

AC/DC finns inte längre. Nej, vi låtsas bara som att de existerar. Det är enklare så. Däremot kan ingen ta ifrån dem deras 70-tal.

Varje gång som jag lyssnar på bandets gyllene år undrar jag fortfarande varför Antes storebror påfallande ofta envisades med att bevisa gruppens storhet genom albumet ”Fly on the wall”.

Hur tänkte han där? Den lögnen kan bara lura barn.

Av: Markus Larsson

Publicerad: