Mejla

Jan-Olov Andersson

Terry Jones – en av dem som format vad hela världen har skrattat åt i 50 år

Publicerad:
Uppdaterad:

Monty Python-gänget revolutionerade humorn för 50 år sedan.

Med Terry Jones bortgång är de nu bara fyra kvar.

Två spontana minnen:

På morgonen ser jag honom explodera av fetma på filmduken. På kvällen säger han Skål! på svenska, när vi möts vid en bardisk.

Under mitten av 1960-talet skapade The Beatles den moderna popmusiken.

Det är en nästan lika objektiv sanning att utan Monty Python-gänget och deras tv-serie ”Monty Python's Flying Circus” åren 1969-1974, hade dagens humor inte sett ut som den gör. De revolutionerade vad åtminstone västvärldens befolkning skrattar åt.

Terry Jones, som blev 77 år, och Michael Palin, nu 76 år, träffades på Oxford-universitetet. Jones hade bland annat pluggat historia, något som skulle komma till användning i åtskilliga av de klassiska sketcher och filmer han senare skulle hitta på.

Han föddes i kuststaden Colwyn Bay i Wales. När han var fyra flyttade familjen till Surrey i England. Pappan hade varit stationerad i Indien för RAF, Royal Air Force, under andra världskriget.

På universitetet uppträdde Jones och Palin i vad som väl kan kallas studentspex. De upptäckte snabbt att de hade samma slags humor. Att de inte tyckte att allting måste sluta med en slagfärdig replik, en så kallad punchline. Det handlade lika mycket om att hitta på färgstarka och roliga figurer. Då behövde inte sketcherna ha en slutpoäng.

John Cleese, Michael Palin, Eric Idle, Terry Jones och Graham Chapman i Monty Pythons galna värld.

Båda två fick jobb med att skriva sketcher och ibland även framföra dem i humorprogram i brittisk radio och tv. ”Twice a fortnight”, ””I'm sorry, I'll read that again” och ”At last the 1948 show” var några av dem. Den sistnämnda gjorde så småningom Marty Feldman (1934-1982) till stjärna.

Terry, Michael och ännu en blivande Monty Python-medlem, Eric Idle, i dag 76 år, började även skriva skämt åt olika program med då allt mer populära programledarstjärnan David Frost (1939-2013), som senare skulle bli en av brittisk tv:s största legender.

Terry Jones lockade till extra många skratt för sitt sätt att gestalta medelålders kvinnor på ett väldigt överdrivet sätt.

 

Hösten 1969 blev det dags för humorgänget att få en egen tv-show. De hade då utökats med John Cleese, i dag 80 år, Graham Chapman (1941-1989) och Terry Gilliam, 79 år, en amerikan som tecknade serier och gjorde animerade filmsketcher.

”Monty Python's Flying Circus” blev en omedelbar succé. Humorn liknade ingenting som hade setts förut. Det var absurda sketcher som plötsligt bara tog slut och övergick i ett animerat avsnitt. Det var skarp samhällskritik satir. Det var, ibland, rena tramset. I grund och botten var de ett intellektuellt gäng som gärna larvade sig. Folk älskade det. Några blev upprörda. BBC censurerade några sketcher. De fick efterföljare. Man började tala om humor som var ”pythonsk”.

Och Terry Jones var mitt i alltihop. Ofta satt de hemma hos honom och hittade på allting. Han var den som bodde i hus, vilket gjorde det enkelt att parkera i närheten för de andra.

När de sedan började göra shower och långfilmer, fortsatte han att vara lite av en ordningsman. Med andra ord: han blev gängets regissör.
Han och Terry Gilliam höll i trådarna bakom kulisserna tillsammans till gängets första film ”Monty Pythons galna värld” (1975). Den utgick från historien om kung Arthur och riddarna kring det runda bordet.

 

Trettio år senare använde Eric Idle filmen som utgångspunkt för succémusikalen ”Spamalot!”, som även spelats på svenska i Stockholm och Malmö.
Fyra år senare kom Monty Python-gängets största framgång. ”Life of Brian – Ett herrans liv” skojar med historien om Jesus. Graham Chapman spelar Brian Cohen, en ung judisk man född samma dag som Jesus och i huset bredvid. Sedan förväxlas de med varandra…

Många religiösa blev upprörda. I Norge och Irland totalförbjöds filmen. Men de flesta älskade den. Gång på gång har den i olika omröstningar utsetts till alla tiders bästa filmkomedi.

Terry Jones spelade mamman till huvudpersonen och yttrade då den klassiska repliken:

– Now, you listen here! He's not the Messiah. He's a very naughty boy!”.

 

1983 gjorde gänget sin sista film tillsammans, ”Monty Python's The Meaning of life”. Hade världspremiär på Cannesfestivalen, där den så småningom vann juryns specialpris.

Vi som var där på morgonens första pressvisning glömmer aldrig chocken i en scen med Terry Jones.

Den utspelas på en fransk restaurang. En musiker sjunger en sång om lyckan att ha en penis. Sedan gör en extremt tjock man entré, Mr. Creosote, spelad av Terry Jones. Han börjar äta. Och fortsätter att äta. Och äta. Till sist exploderar hela han av all mat.

Senare på kvällen är det stor fest på ett kasino i utkanten av Cannes. Och Monty Python-gänget förnekar sig inte. Det är en av de mäktigaste festerna som har arrangerats genom tiderna på filmfestivalen.

Monty Python-gänget skingrades sedan. Har fortsatt göra filmer och shower på egen hand. John Cleese (som manusförfattare/skådespelare) och Terry Gilliam (som regissör) är de som haft störst framgångar.

Genom åren har jag haft äran att intervjua Terry Gilliam på åtskilliga filmfestivaler. Att få följa John Cleese och Michael Palin en dag under inspelningen av ”En fisk som heter Wanda”. Att få möta Eric Idle när ”Spamalot!” skulle ha premiär i Stockholm.

Terry Jones blev det aldrig någon intervju med, ”bara” lite småprat när vi någon kväll efter den där stora festen trängdes vid bardisken på Le Petit Carlton, journalisternas stamhak.

Det är å andra sidan inte så ”bara” att få skåla med en av de personer som inte bara format vad jag, utan vad åtskilliga generationer, har skrattat åt i ett 50-tal år.

 

avJan-Olov Andersson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM