Jag har slutat tro på allt utom Brage & gott kaffe

NÖJE

NEW YORK. Om man skulle ta och ladda ner Imperiets ”Alltid rött, alltid rätt” till frukost och sen gå ut och leta på ett demonstrationståg?

Det var så det gick till på det här datumet innan jag slutade tro på nästan allting utom Brage, gott kaffe och en bra plats i baren.

Jo, till sin gränslösa häpnad närde min stackars pappa faktiskt en kommunist vid sin barm.

Det gick så småningom över och då var lättnaden lika gränslös; att ett dylikt blindskär alls ägt rum fick i hans vänliga ögon ses som en bekräftelse på riktigheten i Churchills teser om hjärta och hjärna.

Men jag hann ändå uppleva min beskärda del av första maj-morgnar med just Imperiet och ”Alltid rött, alltid rätt”.

Den sången sa det man behövde veta, tyckte jag. Det är så när man är 20. Det man tror på är alltid rätt och den som hyser andra uppfattningar kan ju bara dra.

Så jag vred upp volymen, knöt en näve som aldrig sett riktigt arbete ens på vykort och skrålade med

i Thåströms svavelosande slagord.

Sen gick jag ut och hojtade om stanken från Enskilda banken (ibland skrek meddemonstranterna om Handelsbanken också, men då höll jag tyst för där jobbade mamma och jag hade ändå ett litet sparkonto hos finansinstitutionen i fråga...)

Under några år i Stockholm fick jag ofta sällskap av en som brukar förekomma i den här spalten – vi kan kalla honom Virtanen – i det rödaste av tågen.

I allmänhet rätt omtöcknade efter valborgsmässonattens övningar trampade vi med ner från Söder till Kungsträdgården och sjöng Internationalen med knytnävarna – dessa knutna nävar, vad fan! – sträckta mot vårhimlen.

Och så rundande vi, helt svinaktigt, av högtiden med en bättre braklunch på Operakällaren.

– Nej vadå svinaktigt? På arbetarnas dag ska man ha det bra, sa proletären från Motala och beställde in en konjak till när jag reflekterade över vår svekfulla kälkborgerlighet.

Sedan dess har patos bytts mot allmän skepsis och bestämda åsikter mot den förvirrade känslan att alla, eller ingen, har en poäng. Jag tror inte på nånting längre, mer än möjligen Brage, Lee Child, gott kaffe, Niklas Kronwalls open ice-tacklingar, George Jones och en bra plats i baren och får jag bara ägna mig åt det ska jag inte klaga.

Men ändå. Man kanske skulle ta sig ner till Union Square, där New Yorks socialister samlas nu på förmiddagen. För nostalgins skull. Och för att se om det finns någon engelskspråkig variant på den klatschiga om Enskilda banken.

ARTIKELN HANDLAR OM