Påsk – då firar jag Johnny Cash-helgen

NÖJE

NEW YORK. Glad påsk då.

Det är ingen högtid vi firar med något särskilt eftertryck i USA.

Men för egen del har jag de senaste åren gjort den till stora Johnny Cash-helgen och sitter nu här och kokar äggen stenhårda med hans skoningslöst becksvarta version av ”Sixteen Tons”.

Det är bra märkligt. Så trosvissa de kristna i allmänhet är här borta bryr de sig inte särskilt mycket om den viktigaste av kristendomens högtider. 

Långfredagen – besynnerligt nog kallad Good Friday på engelska – föräras väl lite eftertanke på sina håll men inga stängda butiker eller banker och resten av helgen ser man på sin höjd en påskhare eller två, det är allt som påminner.  

Annandag påsk?

Never heard of.

Själv är jag frustrerad agnostiker – en sån som VILL tro på gud men inte kan bortse från sina djupt rotade tvivel – så mig gör det egentligen ingenting.,

Han sjunger helt enkelt den amerikanska påsken för mig

Men jag råkar gilla påskens svärta och allvar och har sedan jag kom hit kompenserat bristen på strängt anbefallen stillhet med Johnny Cash-orgier. 

Han sjunger helt enkelt den amerikanska påsken för mig.

Var det någon som kunde accentuera de stämningar som omger den här helgen var det ju The Man In Black. Inte minst under sina sista levnadsår, när döden ständigt följde honom som en skugga och i praktiken sjöng andrastämma i Rick Rubin-producerade versioner av moderna klassiker som Nine Inch Nails ”Hurt”, Tom Pettys ”I Won't Back Down” och U2:s ”One”. De har sån emotionellt tyngd att man ju får lust att spika upp sig själv på ett kors om man lyssnar på dem tillräckligt ofta.

Men just nu är det framförallt en version av ”Sixteen Tons” jag flyger till mitt Blåkulla med.

Det är ingen era som brukar tillskrivas särskilt mycket cred.

Den skrevs ursprungligen av Merle Travis, ett slags förtida country-version av Billy Bragg från Kentuckys kolgruvor, i slutet av 40-talet och blev en brottarhit med Tennessee Ernie Ford 1955. 

Cash spelade in sin tappning först 1987, till albumet ”Johnny Cash Is Coming To Town”. Det är ingen era som brukar tillskrivas särskilt mycket cred, han var inte det minsta ”inne” i mitten av 80-talet, men jisses – han får numret att låta som kolet luktar som huvudkaraktären tvingas börja bryta som barn.

”You load sixteen tons, what do you get?/ Another day older and deeper in debt/Saint Peter don't you call me 'cause I can't go/ I owe my soul to the company store”, dånar den ärrade ikonen ödesmättat  till ett komp så skoningslöst hårt att mina påskägg kokar sig själva.

Så igen:

Glad påsk – från mig och Johnny.

ARTIKELN HANDLAR OM