Det finns många stjärnor i Los ­Angeles men bara en kung

Markus Larsson: Kendrick Lamar får allt annat att blekna

Kung Kendrick är den som som dominerar i Los Angeles.
NÖJE

Det finns många stjärnor i Los ­Angeles men bara en kung.

Eller rättare sagt - en supernova.

Kendrick Lamar får allt annat att blekna.

Vad i helvete?

Bättre än så kunde jag inte uttrycka min egen förvåning när jag försökte ta mig fram till den största scenen på Roskildefestivalen för två år sedan.

Flera hundra meter från den orangea baldakinen tog det stopp. På det avståndet krävdes det ett ­teleskop för att se något så jag försökte ändå att tränga mig fram ­genom den massiva köttmuren, ­centimeter för svettig centimeter.

Lite senare skulle Paul McCartney inte alls locka lika mycket folk. Halva Danmark verkade vilja se Kendrick Lamar.

Den då 27-årige rapparen från Compton, Los Angeles, var festivalens största stjärna. Och i drygt en timme, när det enorma publikhavet vevade på sina armar i luften ”som om de inte brydde sig”, kändes hiphop som världens största popgenre.

Kendrick Lamar syns i regel inte till på våra största strömmade topplistor. Men alla som är det minst ­intresserade av hiphop, eller av ­musik över huvud taget, bör känna till honom.

Lamar är som tv-serien ”The ­wire” i början av 2000-talet - inte störst, men bäst. Det är som om ­producenten och hörlursmogulen Dr Dre har gått ner till sitt laboratorium och uppfunnit den ultimata hiphopstjärnan genom att kombinera den politiska poesin hos Nas med Eminems ilska och teknik.

Det räcker egentligen med att se Kendricks och Beyoncés ursinniga version av ”Freedom” på BET Awards. Det räcker. Där är tävlingen över. Explosionen borde för alltid avsluta den tröttsamma debatten om vad som är skillnaden mellan riktiga artister och tomma produkter.

I fjol utnämnde Time Magazine Kendrick Lamar till en av de 100 mest inflytelserika människorna i världen. Och när musiktidningen Sonic listar de 159 bästa Los Angeles-albumen i ett specialnummer om samma stad kommer Lamars storbolagsdebut ”Good kid, m.a.a.d city” från 2012 på femte plats.

Att svenska musikmagasin gör specialnummer om Los Angeles i år är inte konstigt. Där popturister förut valde att resa till London och New York väljer många i dag att fortsätta till Kalifornien.

Låtskrivarfabriken runt Max Martin, där exempelvis Laleh ­numera ingår, har blivit en framgångsrik svensk koloni i Los Angeles. Biofilmen ”La la land”, ett ­bländande kärleksbrev till Hollywood, fick 14 Oscarsnomineringar i år. Nya HBO-serien ”Big little lies” utspelar sig i Monterey. Guns N’ Roses återförening, där åtminstone tre ­originalmedlemmar ingår, är ­inte längre ett skämt.

Men det är framför allt Kendrick Lamar som gör att samtiden för ögonblicket kan sammanfattas med två bokstäver: ”LA”.

I veckan släppte han sin nya singel­ ”The heart part 4”. Det blir möjligen allt svårare att förknippa musiken med Lamars hemstad. Han är ute på en helt annan tripp.

Men effekten av ”The heart part 4” är förstummande. Allt stannar upp. Blixten slår ner. Det är en adrenalinspruta rakt i hjärtat.

Som Lamar själv rappar:

Innan hans nya album släpps står resten av världen på kylning och väntar.

Finns det någon, eller något, som är bättre än Kendrick Lamar?

Nej, inte just nu.

ARTIKELN HANDLAR OM